Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/201

Den här sidan har korrekturlästs

»Vem är Marfa Petrovna?»

»Marfa Petrovna Svidrigailovna. Jag skrev ju så mycket till dig om henne.»

»Ja, nu påminner jag mig det. Jaså, hon är död! Hur kom det sig?»

»Hon dog helt plötsligt», sade Pulcheria Alexandrovna, uppmuntrad av det intresse, han visade. »Hon dog precis samma dag jag skrev mitt brev till dig. Den rysliga människan är troligtvis orsak till hennes död. Det berättas, att han slog henne förskräckligt.»

»Levde de så illa, att man kunde förutsätta något sådant?» frågade han, vändande sig till systern.

»Nej, tvärtom. Han var alltid vänlig och artig mot henne i sju hela år — men sedan förlorade han plötsligt tålamodet.»

»Du tycks taga honom i försvar, Dunja.»

»Nej, nej, i mina ögon är han en gräslig människa! Jag kan inte föreställa mig någon, som är förskräckligare», svarade Dunja rysande, rynkade ögonbrynen och föll i tankar.

»Uppträdet mellan dem ägde rum på förmiddagen», fortfor Pulcheria Alexandrovna. »Strax därpå gav hon befallning, att vagnen skulle köra fram, emedan hon efter middagen ville resa till staden — vid sådana tillfällen brukade hon resa till staden. Hon åt middag med god aptit, säger man.»

»Sedan hon hade fått stryk?»

»Hon hade alltjämt denna ... vana och strax efter det hon hade ätit, tog hon ett bad ... Hon gick nämligen igenom en slags badkur. De ha en kall källa där och i den badade hon regelbundet alla da’r. Knappt hade hon kommit ned i det kalla vattnet, förrän hon fick en slagattack.»

»Det var inte underligt. Slog han henne hårt!» frågade Sossimov.

»Men, mamma, du har då en märkvärdig lust att berätta sådana där skvallerhistorier», sade Raskolnikov.

»Kära barn, jag visste inte mera, vad jag skulle tala om.»

»Vad har hänt? Äro ni rädda för mig?» frågade han och log tvunget.

»Ja, det är vi», svarade Dunja och såg strängt på brodern. »Då mamma skulle gå hit in, gjorde hon korstecknet.»

Hans ansikte förvreds krampaktigt.

»Ah, så du pratar, Dunja! Bliv inte ledsen, Rodja, jag ber dig. Huru kan du tala så, Dunja! Men ser du, under hela den långa resan hit, drömde jag om detta återseende, huru vi skulle tala om för varandra allt möjligt, och jag var så lycklig, att jag inte märkte, hur tiden gick. Men, vad säger

201