Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/224

Den här sidan har korrekturlästs

»Ja, och ni anser, att utförandet av ett brott alltid åtföljes av ett sjukligt tillstånd hos förbrytaren. Men en annan idé, som ni flyktigt uttrycker i slutet av avhandlingen, intresserar mig dock mera. Ni säger nämligen, att det finnes sådana individer i världen, som ha rättighet att begå brott och för vilka lagen inte utgör något hinder.»

Raskolnikov skrattade åt denna förvridna tolkning.

»Huru! Rättighet att begå förbrytelser!» sade Rasumichin ängsligt.

»Nej, nej, så var det inte precis», sade Porphyrius. »Han indelar människorna i vanliga och ovanliga individer. De vanliga måste finna sig i att lyda och ha inte rättighet att överträda lagarna. Men de ovanliga däremot ha rättighet att begå alla slags förbrytelser och bjuda trots åt lagen av ingen annan orsak än att de äro ovanliga. På det sättet tror jag, att ni framställde saken.»

Raskolnikov skrattade åter. Han förstod Porphyrius’ mening och som han tydligt kom ihåg innehållet av sin avhandling, beslöt han att antaga utmaningen.

»Jag har inte framställt saken på alldeles detta sätt», sade han i blygsam ton.

»Jag gillar alldeles inte, att de ovanliga människorna under alla omständigheter skola trotsa lagarna. Jag har helt enkelt antytt, att en ovanlig människa har rättighet, inte en allmän, utan en individuell, att tillåta sitt samvete att överskrida vissa gränser, men endast och allenast vid sådana tillfällen, då förverkligandet av hennes tanke (som kanske åsyftar medmänniskors lycka) fordrar det. Jag vill försöka att förklara mig tydligare. Om män, sådana som Kepler och Newton under ogynnsamma förhållanden inte på något sätt kunnat göra sina upptäckter tillgängliga för världen utan uppoffring av människoliv, uppoffring av sådana människor, som stört och hindrat deras upptäckter, så ha de haft rättighet, ja, till och med skyldighet att ... att skaffa dessa människor ur vägen för att kunna gagna hela mänskligheten. Därav följer inte, att Newton hade rättighet att döda alla efter gottfinnande eller att dagligen plundra folk på allmän landsväg. Sedan utvecklade jag i min avhandling, om jag minns rätt, att alla mänsklighetens lagstiftare och reformatorer från den äldsta ända till Lykurgos, Solon, Mahomet och Napoleon ha varit förbrytare redan av det skäl, att de, då de utfärdade en ny lag, kullkastade en gammal, vilken helighölls av samhället, och att de inte ryste för att gjuta ut blod, när blodsutgjutelse kunde vara dem till någon nytta. Man bör noga lägga på minnet, att flertalet av dessa mänsklighetens välgörare och lagstiftare

224