Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/227

Den här sidan har korrekturlästs

»Ursäkta, att jag fullföljer ämnet», sade Porphyrius. »Antag, att en man eller yngling inbillar sig, att han är en Lykurgos eller Mahomet och säger till sig själv: Jag måste göra ett stort fälttåg, men till ett fälttåg behövas penningar — och han sedan börjar anskaffa dem, ni förstår mig väl?»

Sametov, som ännu satt kvar i sin vrå, började skratta. Raskolnikov lyfte ej upp huvudet.

»Sådana exempel kunna verkligen förekomma. Enfaldiga och ärelystna personer skola säkert bita på denna krok — i synnerhet de unga.»

»Nå, fortsätt!»

»Ja, så måste det förbliva. Jag kan inte hjälpa det. Han (Raskolnikov pekade på Rasumichin) sade nyss, att jag tillerkände människor rättigheten att utgjuta blod. Vad gör det till saken? Samhället är ju skyddat med tillhjälp av landsförvisning, fängelser, förhörsdomare och tukthus. Rövaren kan ju tillfångatagas.»

»Nå, och när vi ha fångat honom?»

»Så förtjänar han inte bättre.»

»Det är mycket logiskt. Men huru står det till med hans samvete?»

»Den som har samvete, måste lida — när han erkänner sin villfarelse. Det är också ett straff.»

»Men huru går det med de verkliga snillena?» fortfor Rasumichin och rynkade pannan. »De, vilkas privilegium det blev att mörda, skola inte de genomgå några lidanden? Skola de ej betala för det blod de utgjutit?»

»Här är varken fråga om tillåtelse eller förbud. Var och en, som har medlidande med sitt offer — måste lida. Verkligt stora människor måste — enligt min tanke — här på jorden bära en djup smärta i sitt inre», bifogade han tankfullt.

Han slog upp ögonen, såg på dem alla, smålog och fattade sin mössa. I jämförelse med den muntra sinnesstämning, vari han befann sig, då han trädde in, var han nu alltför lugn. Han kände det själv. De reste sig alla.

»Tillåter ni mig att framställa ännu en liten fråga?» sade Porphyrius. »Då ni skrev er avhandling, var det väl ej omöjligt, hi ... hi ... att ni räknade er själv, om också i ringa grad, till de »ovanliga» människorna, till dem, som ha ett nytt ord att säga, jag menar på ert sätt? Förhåller det sig icke så?»

»Det är mycket möjligt», svarade Raskolnikov i föraktlig ton. Rasumichin studsade.

»Om så är fallet, skulle ni själv ha haft mod att överskrida gränsen, det vill säga mörda eller plundra?»


227