Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/232

Den här sidan har korrekturlästs

femtioårig man. De små ögonen hade ett strängt och dystert uttryck.

»Vad står på?» sade Raskolnikov och vände sig till portvakten.

Den gamle mannen betraktade honom från huvud till fot och gav sig god tid att uppmärksamt skärskåda honom. Sedan vände han sig bort och gick ut på gatan.

»Vad skall det betyda?» utropade Raskolnikov.

»Han frågade, om studenten Raskolnikov bodde här. Ni kom i detsamma och då han fick veta, att det var ni, gick han sin väg.»

Sedan portvakten yttrat dessa ord, begav han sig åter till sitt rum.

Raskolnikov skyndade efter den gamle mannen och hann snart upp honom. Han närmade sig och såg honom mitt i ansiktet. Den andra lade märke till honom, stirrade skarpt på honom och slog åter ned ögonen. De gingo en minut bredvid varandra utan att yttra ett ord.

»Ni har frågat efter mig hos portvakten», sade Raskolnikov slutligen med låg röst.

Mannen svarade ej och de tego båda en lång stund.

»Vad skall det betyda? Ni kommer och frågar efter mig och sedan tiger ni stilla», sade Raskolnikov, men orden voro nästan otydliga.

Denna gång slog den gamle upp ögonen och kastade en dyster, olycksbådande blick på Raskolnikov.

»Mördare!» sade han plötsligt med klar och tydlig röst.

Raskolnikov kände benen svikta under sig och hjärtat slog så häftigt som om det ville brista. Omkring hundra steg gingo de tysta vid varandras sida.

»Vad vill ni? Vad menar ni? Vem är en mördare?» mumlade Raskolnikov med knappt hörbar röst.

»Du är en mördare!» sade den andre tydligt och såg med ett elakt, triumferande leende på Raskolnikovs bleka anlete.

De hade hunnit till en tvärgata. Den gamle mannen vek av åt vänster utan att se sig om. Raskolnikov stod stilla och såg länge efter honom. Sedan den andre avlägsnat sig omkring femtio steg, vände han sig också om för att se på Raskolnikov. Det förekom denne, som betraktade mannen honom även denna gång med samma kalla, elaka och triumferande leende.

Med tunga, långsamma steg, skälvande knän och darrande av köld återvände Raskolnikov till sitt rum. Där stod han orörlig tio minuter. Därpå kastade han sig utmattad och med en djup suck på soffan, där han sträckte ut sig och förblev liggande med tillslutna ögon.


232