Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/235

Den här sidan har korrekturlästs

skurkaktigt det är! ... Ja, nu först förstår jag »profeten» med svärdet i handen och högt till häst: »Allah befaller och du, darrande mask, må underkasta dig!» Han har rätt, han har alldeles rätt, då han låter uppföra ett duktigt batteri tvärs över gatan och ger eld på oskyldiga och skyldiga utan att bevärdiga dem med någon förklaring! Underkasta dig, darrande mask ... och hys ingen ömkan, ty ... det har du inte med att göra. Åh, jag förlåter aldrig, aldrig den gamla kvinnan!»

Hans hår var vått av svett och hans läppar torra. Hans stirrande blickar voro fästade i taket.

»Mor, syster ... hur kära hade jag dem ej ... varför hatar jag dem nu? Ja, jag hatar dem, hatar dem verkligen. Jag kan inte stå ut med att se dem ... Förut gick jag fram till mamma och kysste henne ... omfamnade henne ... och att nu tänka, om hon bara ville ... Kanske jag skulle säga henne det? ... Hm! Hon skulle väl också få det så, som jag har det nu?» tillade han, under det han sökte reda sina tankar och kämpade med de fantasier, som hotade att överväldiga honom.

»Ah, så jag hatar den eländiga gamla kvinnan! Jag tror, att jag skulle kunna döda henne ännu en gång, om hon återvaknade till liv! Men den stackars Lisaveta! Varför skulle hon komma just då! Det är besynnerligt, att jag nästan aldrig tänker på henne! Lisaveta, Sonja ... I arma, I blinda med de milda ögonen ... I kära! Varför gråten I ej? Varför sucken I ej? I given bort allt ... med era milda, klara ögon ... Sonja, Sonja ... du milda Sonja! ...!»

Han förlorade medvetandet.

Det var underligt, att han inte kunde komma ihåg, hur han åter kommit ned på gatan. Det var redan sent på aftonen. Mörkret tilltog beständigt, fullmånen lyste allt mera klart, men luften var kvävande het.

Människorna strömmade i stora skaror genom gatorna. Hantverkare och arbetare lunkade hem, andra promenerade. Det luktade av kalk och damm och stillastående vatten. Raskolnikov vandrade omkring med sorg och grämelse i sinnet. Han kunde komma ihåg, att han lämnat sitt rum i en bestämd avsikt, att det fanns något, som han skulle göra, och att han måste skynda sig, men vad det egentligen var, hade han redan glömt.

Plötsligt stod han stilla och såg, att en man, som stod på gatans andra sida, vinkade åt honom. Han nalkades mannen, men denne vände sig om och gick bort med sänkt huvud.

»Vinkade han verkligen åt mig?» tänkte Raskolnikov och ilade efter honom. Då han kom närmare, kände han igen

235