Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/259

Den här sidan har korrekturlästs

vintern måste här vara fuktigt och kvavt. Fattigdomen blickade emot en överallt; sängen hade icke en gång gardiner.

Sonja såg tigande på sin gäst, som betraktade hennes rum så uppmärksamt och ogenerat. Hon började darra av rädsla, som stode hon framför en domare och sitt ödes styresman.

»Jag kommer sent ... Klockan är visst redan elva», sade han slutligen utan att se på henne.

»Ja, hon slog nyss elva», svarade Sonja.

»Jag kommer till er för sista gången», fortfor Raskolnikov dystert, »och ändå är jag nu här för första gången ... Troligtvis ser jag er aldrig mera ...»

»Skall ni ... resa bort?»

»Det vet jag inte ... det får morgondagen utvisa ...»

»Således infinner ni er inte hos Katerina Ivanovna i morgon?» sade hon med darrande röst.

»Jag vet inte ... Jag har kommit hit för att säga er något ... men därom rör det sig inte nu ...»

Han slog upp ögonen, såg vänligt på henne och märkte då, att han satt, medan hon ännu stod framför honom.

»Varför står ni? Sätt er ned!» sade han med förändrad och innerlig röst.

Hon satte sig. Han såg vänligt och medlidsamt på henne.

»Så mager ni är! Edra fingrar äro ju genomskinliga, alldeles som på en död.»

Han tog hennes hand. Sonja smålog.

»Sådan har jag alltid varit», svarade hon.

»Då ni var hemma också?»

»Ja.»

»Nåja ... naturligtvis», sade han kort.

Hans ansiktsuttryck och röst hade åter förändrat sig. Han såg sig omkring på nytt.

»Ni hyr alltså detta rum av Kapernaumov?»

»Ja.»

»Bor han där bakom dörren?»

»Ja ... han har också ett sådant här rum.»

»Bo de i ett rum allesammans? ...»

»Ja, allesammans.»

»Jag skulle vara rädd i deras rum om natten», sade han dystert.

»Det folk jag bor hos är mycket vänligt och hyggligt», svarade Sonja, som ännu icke hade återvunnit fattningen, »alla möblerna, allt ... allt, som finns här, är deras. De äro mycket snälla, barnen komma ofta in till mig ...»

»Han stammar ju?»


259