Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/273

Den här sidan har korrekturlästs

icke låtit honom, Raskolnikov, lugnt stå här och vänta. Skulle man verkligen vänta ända till klockan elva för att se, om han behagade inställa sig. Alltså var det klart att: antingen hade den där mannen ännu icke angivit honom ... eller också visste han ingenting, hade icke sett något med egna ögon; (hur skulle det dock vara möjligt?) och då var allt det, som hänt honom, Raskolnikov, i går, endast en fantasibild, som hans upphetsade och sjukliga fantasi hade förstorat. Denna upplösning hade han tänkt sig redan i går, då han ännu befann sig i det första stadiet av oro och förtvivlan. Då han nu åter övervägde allt för att bereda sig till ny strid, kände han plötsligt, att han darrade; — han intogs av vämjelse mot sig själv vid tanken på, att fruktan för den där vedervärdige Porphyrius Petrovitj kom honom att darra. Förfärligast syntes honom att ånyo nödgas inställa sig inför denna för honom så motbjudande människa. Han hatade honom gränslöst och just därför fruktade han att detta hat kunde komma honom att förråda sig. Hans hat var så stort, att han genast undertryckte sin darrning. Han beredde sig att inträda med en kall och fräck min och lovade sig själv att tiga så mycket som möjligt, hålla ögon och öron Öppna och åtminstone denna gång till vilket pris som helst hålla sin sjukligt upprörda natur i tygeln. Han blev inkallad.

Porphyrius Petrovitj var ensam i sitt kabinett. Det var ett medelstort rum, försett med vanliga möbler, bland dem en soffa, överklädd med vaxduk. I hörnet vid den bortre väggen fanns en låst dörr. Där bakom måste således ligga några andra rum. Då Raskolnikov kommit in, låste Porphyrius Petrovitj dörren efter honom och de blevo allena. Han mottog sin gäst på det hjärtligaste och med den vänligaste min. Först efter några minuter märkte Raskolnikov någon förlägenhet hos honom — liksom om han blivit överraskad vid något hemlighetsfullt och förborgat förehavande.

»Ah, högtärade ... här är ni då ... på vår mark ...» började Porphyrius och sträckte båda händerna mot honom. »Nå, far lille, var så god och sitt! Kanske tycker ni inte om, att jag så där »tout court» kallar er »högtärade» och »far lille»? Tag det inte för närgångenhet, jag ber! ... Var så god och sitt här i soffan.»

Raskolnikov satte sig utan att taga sina ögon från honom.

»På vår mark», hans urskuldande, det franska »tout court» o. s. v., allt det där var karakteristiska tecken. Han sträckte båda händerna mot mig, utan att giva mig någon; drog dem i tid tillbaka ... tänkte Raskolnikov misstänksamt. Båda gåvo ömsesidigt akt på varandra, men då deras blickar möttes, vände de hastigt som blixten åter ögonen från varandra.


18 — Raskolnikov.273