Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/286

Den här sidan har korrekturlästs

någon slags monomani. Alltså tror ni mig inte? Men jag kan bevisa, att ni redan börjat att tro mig, att ni redan skänkt mig en del av ert förtroende och att jag snart skall få det helt. Jag håller verkligen av er och önskar er av hjärtat allt gott.»

Raskolnikovs läppar skälvde.

»Ja, jag vill endast ert eget bästa, jag upprepar det», fortfor han och fattade Raskolnikov helt förtroligt i armen. »Jag säger er det på fullt allvar, var då försiktig, så att ni åter kan bliva frisk. I synnerhet nu, då er familj kommit hit. Tänk då på era kära! Det är er plikt att lugna och hjälpa dem; i stället förskräcker ni dem.»

»Vad angår det er? Vad vet ni därom? Varför intresserar ni er därför? Ni bevakar mig och vill visa mig det!»

»Far lille, jag har ju hört det av er själv, varenda smula av er själv. Ni lägger inte märke till, att ni i er upprörda sinnesstämning pladdrar om likt och olikt för mig och andra. Dessutom har jag erfarit åtskilliga intressanta detaljer av Rasumichin i går. Nej, ni avbröt mig förut och jag återtager, att ni trots all er skarpsinnighet genom er misstänksamhet har förlorat er klara blick. Till exempel ... för att ännu en gång återgå till temat om dörrklockan ... en sådan skatt, ett så dyrbart faktum (ett verkligt faktum) har jag, undersökningsdomaren, lämnat i era händer. Och ni ser alls ingenting däruti? Om jag hade misstänkt er det allra ringaste, kunde jag då gått så lojalt till väga? Jag skulle väl tvärtom från början invaggat er misstänksamhet, skulle alldeles inte givit mig sken av att känna till saken, skulle avlett er uppmärksamhet därifrån, skulle lett samtalet in på en helt annan väg för att plötsligt och oväntat satt er pistolen för bröstet med frågan: Vad hade ni, min herre, att göra i den mördades boning klockan tio eller närmare elva på aftonen? Varför ringde ni då på dörrklockan? Varför frågade ni efter blodet? Varför gjorde ni portvakterna alldeles förbryllade och varför bad ni dem föra er till polisvaktkontoret? ... Så skulle jag burit mig åt, om jag hyst den ringaste gnista av misstanke. Jag hade måst hålla ett officiellt förhör, föranstaltat en husvisitation, hade kanhända varit tvungen att arrestera er! ... Därav följer, att jag inte hyser någon misstanke, då jag inte gjort något av allt detta. Men ni har förlorat er klara blick och ser allting rasande, det säger jag er.»

Raskolnikov for tillsammans så häftigt, att Porphyrius tydligt kunde märka det.

»Idel lögn!» ropade han, »jag känner verkligen inte er avsikt, men jag vet, att ni ljuger. För en stund sedan sade ni något helt annat, jag misstager mig inte ... ni ljuger!»


286