Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/289

Den här sidan har korrekturlästs

mig rasande, för att jag skall förråda mig ... Det var din avsikt! Nej ... Hit med bevisen! Nu begriper jag allt! Du har inga bevis, bara några fattiga, värdelösa förmodanden, sametovska misstankar! Du kände min karaktär och därför ämnade du först bringa mig utom mig för att sedan giva mig nådestöten med svartrockar och jurymedlemmar. Du väntar dem? Inte sant? Varför väntar du? Hit med dem!»

»Om vilka jurymedlemmar talar ni, far lille? Vilka infall den där människan har? På det viset som ni menar plägar man ju inte formellt gå tillväga. Ni känner ju alldeles inte ärendets beredning, min käre vän ... Formaliteterna komma nog, vänta ni bara ...» brummade Porphyrius och lyssnade vid dörren.

Det tycktes verkligen, som om man kunde urskilja något buller från sidorummen.

»Åhå, nu komma de!» ropade Raskolnikov, »du har skickat efter dem! ... han väntar på dem! ... jaså, det är det, du har räknat på ... Kom hit med dem allesammans, jurymedlemmar, vittnen, allt vad ni vill ... in med dem, jag är beredd!»

Men i detta ögonblick inträffade en besynnerlig händelse, någonting så oväntat, att varken Raskolnikov eller Porphyrius Petrovitj voro beredda därpå.


VI.

Senare, då Raskolnikov erinrade sig denna händelse, föreföll det honom, som om det tillgått på följande vis.

Det buller man hört bakom dörren blev hastigt starkare och dörren sköts upp något litet.

»Vad är på färde?» ropade Porphyrius Petrovitj förargad, »jag har ju befallt, att ...»

Intet svar följde, men man kunde höra, att bakom dörren voro flera människor, som bemödade sig att hålla någon tillbaka.

»Nå, vad står på?» återtog Porphyrius Petrovitj häftigt.

»Det är arrestanten Nikolaj, som är hitförd», svarade en röst.

»Behövs inte! Bort med honom! Han får vänta ... Varför har ni stängt in honom här? Vad är det för en oordning!» ropade Porphyrius och skyndade till dörren.

»Han har ...» började samma röst åter, men tystnade plötsligt.

Två sekunder ... så omkring ... varade striden därute. Så tycktes det, som om den ene stötte den andre ifrån sig ... strax därefter trädde en mycket blek man in i rummet. Denna

19 — Raskolnikov.289