Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/306

Den här sidan har korrekturlästs

bordet. Den där frågan om dynggroparna hade trots all sin löjlighet redan ofta givit anledning till strid och dispyter dem emellan. Den här gången hade Lushin endast velat förarga Lebesetnikov.

»Det är er otur i går som gör, att ni är så förarglig och grälsjuk», fortfor Lebesetnikov. Trots sin »oavhängighet» och sina »protester» dristade han sig icke att helt och hållet opponera sig mot Peter Petrovitj. Han hade från ungdomen haft en viss respekt för honom, som han ännu icke kunnat befria sig ifrån.

»Säg mig hellre», avbröt Peter Petrovitj högmodigt och hånande, »om ni kan ... eller rättare ... om ni verkligen står på en så förtrolig fot med den där unga personen, att ni vågar bedja henne komma hit nu strax ... ett ögonblick, i det här rummet. Jag tyckte mig höra, att de för en kort stund sedan återkommo allesammans från kyrkogården ... man kan höra dem gå därinne ... jag ville gärna se den där personen.»

»Men varför det?» frågade Lebesetnikov förvånad.

»Åh ... jag har lust att se henne. I dag eller i morgon flyttar jag härifrån och jag vill dessförinnan meddela henne något ... Ni kan gärna vara närvarande, ja, det skulle vara mig särdeles kärt om ni ville det, ty annars kunde ni tro, Gud vet vad, om mig.»

»Jag skulle inte tro någonting ... om ni har något att säga henne, är ingenting lättare än att ropa in henne hit. Det skall jag strax göra. Ni kan vara övertygad om, att jag inte skall lägga några hinder i vägen.»

Efter fem minuter återkom verkligen Lebesetnikov med Sonetjka. Hon var mycket förvånad och som vanligt förlägen. Vid sådana tillfällen var hon alltid skygg. Redan som barn var hon blyg för nya människor, nya bekantskaper, men nu ännu mera ... Peter Petrovitj mottog henne vänligt och hövligt, för övrigt med en lätt anstrykning av jovialisk förtrolighet, som enligt hans mening var tillåten en redbar och solid man som han gentemot en ung och i vissa fall så »intressant» person. Han sökte ingiva henne mod och lät henne sätta sig mitt emot honom vid bordet. Sonja satte sig och såg sig omkring ... betraktande Lebesetnikov, penningarna, som lågo på bordet, och Peter Petrovitj, från vilken hon sedan icke vände blicken. Lebesetnikov ville lämna rummet, men hejdades i dörren av Peter Petrovitj.

»Är Raskolnikov därinne?» frågade han viskande.

»Raskolnikov? Ja, han är där. Varför frågar ni det? Han kom just nu, jag såg honom ... vad är det med honom?»


306