Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/309

Den här sidan har korrekturlästs

att fira den dödes minne genom att visa honom denna ära — eljest är hon alltid så förståndig. Men efter som ni önskar det ... är jag er tacksam ... och Gud skall ... och de faderlösa —»

Sonja kunde icke fortsätta, ty tårar kvävde hennes röst.

»Tänk nu på vad jag sagt. Men nu ber jag, att ni å edra släktingars vägnar emottager av mig en liten skärv. Jag önskar uttryckligen, att mitt namn inte må nämnas. Håll till godo! ... Som jag själv är i små omständigheter, har jag inte råd att giva mera.»

Peter Petrovitj räckte Sonja en tiorubelsedel, som han omsorgsfullt utbrett. Sonja tog den, rodnade, sprang upp, mumlade några ord och skyndade sig att taga avsked. Lushin ledsagade henne artigt till dörren. Äntligen kunde hon slippa ut ur rummet och i största förvirring återvända till Katerina Ivanovna.

Under hela detta uppträde hade Andrej Semjonovitj dels stått vid fönstret, dels gått av och an på golvet för att icke avbryta samtalet. Men efter Sonjas bortgång trädde han plötsligt fram till Lushin och räckte honom högtidligt handen.

»Jag har hört allt och sett allt», sade han och betonade de sista orden. »Det är ädelt, jag menar humant. Ni ville undvika tacksägelserna, jag såg det tydligt. Och fastän jag av princip inte sympatiserar med den enskilda välgörenheten, kan jag inte annat än erkänna, att ert handlingssätt har ... synnerligt behagat mig.»

»Var tyst med sådant prat», mumlade Lushin något upprörd och såg ovanligt skarpt på Lebesetnikov.

»Nej, det är inte prat! En människa som ni, vilken är förnärmad och uppbragt över det, som hände er i går, men som ändå har tid att tänka på andras olycka ... en sådan människa ... om han också genom sin handling begår ett socialt fel ... är inte desto mindre ... värd aktning! Det hade jag inte väntat av er, Peter Petrovitj, så mycket mera som man ... efter edra begrepp ... vad de ändå äro er till hinders ... Så t. ex. den där oturen i går upprör er», utropade den godmodige Andrej Semjonovitj, som på en gång fick ett nytt anfall av välvilja för Peter Petrovitj, »och varför, varför behöver ni fästa så stort avseende vid det lagliga äktenskapet, min bäste, min käraste Peter Petrovitj! Varför hålla så strängt på det lagliga. Nå, ni kan ju gärna slå mig, om ni behagar, men det gläder mig verkligen att de där planerna inte gingo igenom ... så att ni är fri, att ni inte är helt och hållet förlorad för mänskligheten, det gläder mig verkligen ... Ni hör, att jag talar rent ut.»


309