Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/319

Den här sidan har korrekturlästs

synnerhet de tyskar, som hemsöka oss, äro bra mycket dummare än vi andra. Har ni inte också lagt märke därtill? Ack, den tossan! Hon tror, att hon talat om en riktigt fin, rörande historia och anar inte, hur dum den var. I mitt tycke är den där försupne proviantförvaltaren mycket klokare än den där ugglan. På honom kan man då se, att han är en broder liderlig och att han druckit bort allt förnuft han haft. Hon däremot låtsar sig vara så förnuftig, så allvarlig ... se bara på henne, så hon stirrar framför sig. Hon är ond, hon är ond, ha, ha, ha!»

Katerina Ivanovna skrattade, tills hon plågades av ett nytt hostanfall. Hennes munterhet fortfor nu utan avbrott.

Hon berättade, att hon med tillhjälp av den väntade pensionen skulle i sin hemort, staden T., öppna en undervisningsanstalt för unga adelsdamer. Hon meddelade Raskolnikov denna nyhet och utsmyckade den med en mängd tjusande detaljer. Härvid kom på det obegripligaste sätt i dagen det diplom, om vilket Marmeladov redan talat, då han besökte krogen i sällskap med Raskolnikov. Hon berättade vidare, att hon dansat schaldansen för guvernören och många andra högtstående personer. Detta diplom skulle nu tjäna till att bevisa Katerina Ivanovnas rättighet att öppna en undervisningsanstalt.

Men ursprungligen hade det varit hennes mening att visa det för de båda utspökade kvinnfolken för att klart och tydligt ådagalägga, att hon var en förnäm dam.

»Man kunde till och med säga, att hon härstammar från ett aristokratiskt hus ... Överstedotter var hon och under alla omständigheter bättre än många av de äventyrerskor, som man nu träffade på överallt.»

Diplomet vandrade hand ur hand och Katerina Ivanovna gladde sig däröver, ty det stod verkligen där, att hon var dotter till ett dekorerat hovråd och att hon följaktligen var så gott som dotter till en överste.

Sedan hon en gång kommit i farten, började hon utförligt skildra det lysande liv hon skulle föra i T., talade om de lärare hon skulle anskaffa och om en vördnadsvärd gubbe, fransmannen Mangot, som undervisat henne själv under hennes skoltid och som nu slagit sig till ro i T. och vilken antagligen för billigt pris skulle vilja giva lektioner.

Slutligen föll talet på Sonja, »som skulle flytta till T. med Katerina Ivanovna och bistå henne med råd och dåd».

Vid detta tillkännagivande hördes gapskratt från andra ändan av bordet. Katerina Ivanovna straffade detta opassande skratt med tyst förakt men höjde dock rösten och talade

319