Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/326

Den här sidan har korrekturlästs

»Madam, min goda kvinna, ni har ju alldeles inte med saken att göra», sade han till henne. »Ingen vill anklaga er att ha dåliga avsikter. Jag är villig att av allt hjärta beklaga, om fattigdomen skulle ha lockat Sofie Semjonovna att taga detta steg. Men, mamsell, varför ville ni inte erkänna det? Fruktade ni den skam, som skulle drabba er? Var det verkligen första försöket? Var det endast en villfarelse? Jag förstår er, förstår er mycket väl ... Men varför ville ni göra något dylikt? Mina herrar», fortfor han, vänd till de övriga. »Av medlidande och ... barmhärtighet är jag böjd att förlåta, även sedan jag blivit personligt förolämpad. Måtte detta, mamsell, vara er en varning för framtiden! Det övriga skall jag lämna åt glömskan.»

Peter Petrovitj sneglade åt Raskolnikov och deras ögon möttes. Raskolnikovs flammande blickar hotade att förvandla honom till aska.

Under det allt detta försiggick, tycktes Katerina Ivanovna icke höra något, hon omfamnade och kysste Sonja som om hon varit galen, barnen trängde sig omkring henne från alla håll och Poletjka grät häftigt, ehuru hon icke förstod, vad som tilldragit sig, och lutade sitt av gråt uppsvällda ansikte mot Sonjas axel.

»Så nedrigt!» inföll en röst från dörren.

Peter Petrovitj såg hastigt dit.

»Så uselt!» utropade Lebesetnikov och såg honom rakt in i ögonen.

Peter Petrovitj studsade. Alla märkte det. Lebesetnikov gick in i rummet.

»Och ni vågar er till och med att åberopa mig som vittne?» sade han och nalkades Lushin.

»Vad skall det betyda, Andrej Semjonovitj? Vad talar ni om?» mumlade Lushin.

»Ni är — en bakdantare, det menar jag», sade Lebesetnikov förbittrad och såg strängt på honom med sina närsynta ögon. Han var utom sig.

Raskolnikov genomborrade honom med sina blickar och uppfångade med begärlighet varje ord. En ny paus uppstod. Peter Petrovitj var mycket förvirrad, i synnerhet i första ögonblicket.

»Är det mig ni menar?» frågade han stammande. »Har ni förlorat förståndet?»

»Jag är vid mina sinnens fulla bruk, men ni — ni är en skurk! Jag har hört allt, har med flit väntat för att kunna förstå allt, men i detta ögonblick kan jag inte rätt fatta syftet

326