Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/332

Den här sidan har korrekturlästs

skydd än vi, stackars övergivna varelser? Men vi skola se, om det inte finns rättvisa ännu i världen ... jag skall finna den ... och det strax! Vänta bara, du ogudaktiga varelse! Poletjka, stanna hos barnen, jag kommer snart igen. Vi skola se, om det finns rättvisa för de olyckliga!»

Katerina Ivanovna kastade en duk kring huvudet, trängde sig igenom de täta skaror, som ännu uppfyllde rummet och sprang gråtande ut på gatan. Poletjka hade flytt till vrån bredvid kofferten, och omfamnande de små avvaktade hon med bävan moderns återkomst.

Amalia Ivanovna sprang omkring i rummet och kastade alla änkans tillhörigheter på golvet. Gästerna grälade och några av dem började till och med sjunga.

»Nu är det tid att också jag avlägsnar mig», tänkte Raskolnikov. »Sofie Semjonovna, nu vill jag höra, vad du skall säga!»

Och han begav sig till Sonjas bostad.


IV.

Raskolnikov hade försvarat Sonja varmt och ivrigt, ehuru han själv bar på en stor sorg. Men just för det han upplevat så mycket denna morgon var han glad att kunna sysselsätta sig med andra angelägenheter än sina egna, vilka blivit honom alldeles outhärdliga.

Och dessutom förestod honom sammankomsten med Sonja. Den förorsakade honom en fruktansvärd ångest. Han måste meddela henne, vem som dödat Lisaveta, och han förutsåg det förfärliga lidande, som detta meddelande skulle förorsaka honom.

Då han därför vid sin bortgång från Katerina Ivanovnas bostad utbrast: »Sofie Semjonovna, nu vill jag höra, vad du skall säga», var han ännu i en upphettad sinnesstämning, beredd till strid och stolt över den nyss vunna segern. Men ju närmare han nalkades Kapernaumovs bostad, dess mera sveko krafterna honom. Tankfull stannade han utanför porten och frågade: »Skall jag verkligen säga henne, vem som dödat Lisaveta?»

Denna fråga var besynnerlig, ty han kände, att det var omöjligt att längre förtiga rätta förhållandet, och denna pinsamma känsla av kraftlöshet tillintetgjorde honom. För att göra ett slut på allt vacklande öppnade han hastigt dörren och såg på Sonja. Hon satt vid bordet och hade gömt ansiktet i händerna. Men då hon varseblev Raskolnikov reste hon sig genast


332