Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/351

Den här sidan har korrekturlästs

varför de skulle göra det och blev förtvivlad, när de icke förstodo henne.

Sedan sprang hon bort till de åskådare, som voro bäst klädda och sade:

»Sen I, så långt har det gått med barnen av ett ädelt, aristokratiskt hus!»

Många skrattade åt henne, andra skakade på huvudet, men alla voro nyfikna att beskåda den vansinniga kvinnan och de darrande barnen.

Katerina Ivanovna slog takten med sina knotiga händer, när hon lät Poletjka sjunga, och Lydia och Kolja dansade. Hon försökte också själv att sjunga med, men avbröts genast av den plågsamma hostan.

Kastrullen, om vilken Lebesetnikov talat, syntes icke till.

Katerina Ivanovna hade verkligen försökt att skaffa barnen en sådan kostym, som gatsångare bruka bära. Gossen hade på huvudet ett slags turban av vitt och rött tyg. Han skulle föreställa en turk. Lydia var iklädd en röd, stickad yllemössa, som tillhört den avlidne Semjon Sacharytj, men denna mössa pryddes för tillfället av en vit strutsplym. Poletjka hade behållit sin vanliga dräkt. Hon såg blygt och förvirrad på modern, vek icke från hennes sida, dolde sina tårar och såg sig oroligt omkring. Gatan och de många människorna gjorde henne förskräckt.

Sonja följde efter dem och bad med tårfyllda ögon, att de skulle vända om. Men Katerina Ivanovna var obeveklig.

»Du vet inte, vad du ber om», sade hon. »Du uppför dig alldeles som ett barn. Jag har ju sagt, att jag inte vill återvända till den tyska kvinnan. Alla människor, ja, hela Petersburg må gärna se, att barnen till en adelsman måste tigga på gatan! Den usle generalen må se det! Du är bra enfaldig, Sonja! Säg mig, vad skola vi leva av? Vi ha länge nog varit en börda för dig, men nu får det vara slut. Ah, Rodion Romanovitj, ni är också här! Säg henne, att jag handlar på bästa sätt för oss alla. Den avskyvärde generalen kommer att avsättas från sitt ämbete, det skall ni få se. Vi skola ställa oss utanför hans fönster varje dag och när kejsaren åker förbi, skall jag falla på knä med barnen framför mig och ropa: »Fader, beskydda dem!» Han är de faderlösas far, han skall beskydda oss. Lydia, tenez vous droite! ... Kolja, dansa genast! Varför skriker du? Är du rädd? Herre Gud, vad skall man göra med så oförståndiga barn?»

Hon var själv färdig att gråta, då hon pekade på de stackars barnen.


351