Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/362

Den här sidan har korrekturlästs

»Rodka ... ser du ... vad menar du? Om allt detta är en hemlighet ... måste det så vara. Men jag är säker på, att det bara är en bagatell och att du är en riktigt präktig, hederlig karl.»

»Jag ville bara tillägga, då du avbröt mig, att man aldrig bör forska efter andras hemligheter. När tiden är inne, skall du erfara allt, om det blir nödvändigt. I går yttrade en person till mig, att människan behövde luft. Nu vill jag gå till honom och fråga, vad han menade därmed.»

Rasumichin föll i djupa tankar. Hans sinne var upprört och han undrade, vad allt detta skulle betyda.

»Han är med om en politisk sammansvärjning! Det är han helt säkert. Och han står nu i begrepp att fatta ett avgörande beslut. Något annat kan det inte vara ... och Dunja har reda på alltsammans», tänkte han.

»Avdotja Romanovna besöker dig således», sade han, »och du vill söka upp en man, som säger, att man måste ha mera luft och ... och detta brev har också något att göra därmed», slöt han, som om han talade till sig själv.

»Vilket brev?»

»Hon har fått ett brev i dag, som har gjort henne mycket upprörd. Jag började tala om dig — men hon bad mig vara tyst. Sedan yttrade hon, att vi kanske skulle skiljas inom kort. Därpå tackade hon mig ivrigt, men jag vet inte varför — och gick sedan in i sitt rum och stängde omsorgsfullt dörren.»

»Har hon fått ett brev?» frågade Raskolnikov ännu en gång.

»Ja. Visste du inte det? Hm!»

Båda tego.

»Farväl, Rodion! Broder, jag ämnade ... det var min mening ... nej, farväl, jag måste nu åstad? Så mycket kan jag säga dig, att flaskan bryr jag mig inte om.»

Han skyndade ut, men då han redan hade så gott som stängt dörren, vände han sig plötsligt om och utan att se på Raskolnikov sade han.

»Kommer du ihåg det där mordet, om vilket du talade med Porphyrius! Nu är gärningsmannen funnen och han har bekänt allt. Det är en målare. Kommer du ihåg, hur jag försvarade de där båda hantverkarna? Hela uppträdet mellan honom och hans kamrat, slagsmålet i trappan och allt det andra var arrangerat med uppsåt för att avvända misstanken. Man har svårt att tro därpå. Enligt min åsikt är han en mästare i förställningskonst och själsnärvaro. Tänk, så jag blev lurad! Jag gjorde mig ju allt möjligt besvär att försvara honom!»


362