Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/365

Den här sidan har korrekturlästs

Nu gick jag händelsevis förbi och tänkte: varför skulle jag inte gå upp och höra, hur han befinner sig? Ni höll ju på att gå ut? Jag vill inte uppehålla er. Men först får jag bedja er om en cigarrett.»

»Tag plats, Porphyrius Petrovitj», sade Raskolnikov i så munter och sorgsen ton, att han blev förvånad över sig själv.

En människa kan lida dödskval i närvaro av en rövare, men i samma ögonblick hon känner kniven på strupen, försvinner ofta all ångest. Raskolnikov satte sig således mitt för Porphyrius och betraktade honom med frimodiga blickar.

Porphyrius blundade och tände sin cigarrett. »Så tala, tala», tänkte Raskolnikov, »nå, vad väntar du på, varför talar du inte?»

II.

»Här ha vi t. ex. de här cigarretterna!» — började Porphyrius äntligen efter att ha tänt en och dragit några djupa andetag — »en olycka, ett verkligt fördärv, men kan jag låta bli dem? Nej! Jag känner, att de riva mig i halsen, också har jag ibland svårt att andas. Vet ni, jag är verkligen ängslig. Helt nyligen var jag hos B*, som undersöker varje patient en halvtimme. När han fick se mig, skrattade han, knackade mig på bröstet och lyssnade ... »Tobak», sade han, »duger inte för er, ni har en lungförtätning.» Hur skulle jag kunna lägga bort att röka? Vilken ersättning skulle jag kunna erhålla därför? Jag dricker inte, det är en riktig olycka, ha, ha, ha, en olycka, att jag inte dricker! Allting är relativt, Rodion Romanovitj, allting är relativt.»

»Vad skall det här betyda, börjar han åter med sitt gamla förhörssätt?» tänkte Raskolnikov med avsky. Hela det föregående uppträdet dem emellan stod åter klart för honom, och samma känsla han då kände bemäktigade sig honom ånyo.

»Jag var hos er redan i går, men det vet ni naturligtvis inte av», fortfor Porphyrius och såg sig omkring i rummet, »här, just i det här rummet var jag. Jag gick förbi alldeles som i dag; jag skall göra honom ett besök, tänkte jag. Jag gick upp och fann dörren öppen, såg mig omkring ... väntade, sade ingenting åt flickan och gick åter min väg. Ni brukar inte stänga dörren, eller hur?»

Raskolnikovs ansikte mörknade allt mer och mer. Porphyrius gissade hans tankar.

»Jag har kommit för att giva er en förklaring, min käre Rodion Romanovitj. Jag är skyldig er en sådan», fortfor han

365