Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/366

Den här sidan har korrekturlästs

leende och klappade Raskolnikov på knäet. Men på samma gång antog hans ansikte en allvarsam och bedrövad min. Ett sådant uttryck hade han aldrig sett hos Porphyrius, hade aldrig trott, att hans ansikte skulle kunna antaga ett sådant uttryck.

»Det var ett besynnerligt uppträde det sista oss emellan, Rodion Romanovitj. Vid vårt första sammanträffande föreföll visserligen något dylikt; men då ... nå, nu kan det göra detsamma! Saken är alltså den: Jag känner, att jag vis-à-vis er kanske har försyndat mig väl mycket. När vi skildes åt, voro era nerver angripna i högsta grad och era knän darrade, även mina nerver voro angripna och mina knän darrade. Ser ni, vad som då föreföll mellan oss, var visserligen opassande och inte så alldeles gentlemannalikt. Vi äro ju gentlemän, inte sant? Det få vi inte glömma! Ni minns nog, hur långt vi gingo den där gången ... det var verkligen mycket opassande.»

»Ja, för vem tager ni mig då egentligen?» frågade Raskolnikov förvånad och stirrade Porphyrius rätt in i ögonen.

»Jag har kommit till den övertygelsen, att det är bättre, att vi tala helt öppenhjärtligt med varandra», fortfor Porphyrius Petrovitj och sänkte huvudet, liksom avstode han ifrån att vidare förvirra sitt forna offer med sina blickar, han tycktes vilja visa, att han föraktade sina vanliga knep och konstgrepp. »Ja, sådana misstankar och sådana uppträden få inte mera förekomma oss emellan. Den gången var det Mikolka, som skilde oss åt; jag vet inte hur långt det eljest kunnat gå. Den där fördömda hantverkaren satt bakom brädväggen den gången ... kan ni tänka er det? Ni vet det naturligtvis redan, jag fick strax veta, att han varit hos er, men det ni den gången förutsatte, var alldeles inte händelsen. Jag hade inte skickat efter någon eller gjort några anordningar. Ni frågar varför? Vad skall jag svara er därpå? Allt hade kommit över mig så oväntat, jag hade knappt så mycken sinnesnärvaro, att jag kom mig för att skicka efter de båda gårdskarlarna (ni märkte väl dem i förbigående) ... då for en tanke, snabb som blixten genom mitt huvud. Ser ni, Rodion Romanovitj, jag var den gången så säker i min övertydelse. Därför tänkte jag ... om jag också skall lämna det ena åsido för någon tid, så skall jag ändå gripa det andra i svansen ... skall åtminstone göra, vad jag förmår. Ni är alldeles för retlig, har en alldeles för retlig natur, Rodion Romanovitj, övermåttan retlig oavsett alla era andra egenskaper på karaktärens och hjärtats område, som jag smickrar mig med att åtminstone känna till en del. Nå, det är givet, den gången förstod jag så väl som nu, att det hör till undantagen, att en människa ger tappt med ens

366