Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

IV.

Brevet från modern förorsakade honom stor sorg. Men vad huvudpunkten, det spörsmål, varom allt vände sig, vidkom, hyste han redan under läsningen icke det ringaste tvivel. I huvudsak stod hans beslut fast, alldeles fast: »Detta bröllop skall aldrig, så länge jag lever, äga rum... och till helvete med herr Lushin.»

»... ty det är alldeles solklart», mumlade han för sig själv och skrattade ondskefullt triumferande över utgången av sitt beslut. »Nej, mamma lilla, nej, Dunja; I fån icke narra mig!... Och så urskulda de sig likväl, för det de inte ha sport mig till råds, utan träffat överenskommelse utan mitt samtycke! Det förstås! Och nu inbilla de sig, att det inte mer kan ändras! Ja, låt oss se, om det kan eller ej! Ett makalöst påhitt det där, att denne herr Peter Petrovitj är en så mycket sysselsatt man! Så brått har han, att han till och med vill köra till brudstol med kurirhästar, ja, med iltåg. Nej, Dunetjka, jag genomskådar dig och vet, vad allt det där är, som du har att tala om för mig; vet också, vad det är, du har tänkt på hela natten och varför du har bett till Gud. Det är en tung väg till Golgata. Hm!... De ha således redan fattat det avgörande beslutet... en erfaren och nykter man vilja de ha, Avdotja Romanovna... en man, som har enskild förmögenhet (som dessutom har enskild förmögenhet, det låter solidare, tillförlitligare!), som bekläder två ämbeten och delar vår yngsta generations åsikter (såsom mamma skriver) och som efter all sannolikhet är god... det säger Dunetjka själv. Detta ’efter all sannolikhet’ är makalöst! Och just denna samma Dunetjka gifter sig med honom... efter all sannolikhet! Det är storartat, storartat!»

»... Annars är det märkvärdigt, hur min lilla mor kunnat falla på den tanken att skriva till mig ’om vår yngsta generation’? Om det endast skulle vara för att karaktärisera personen eller kanske i den avsikten, att jag av det skälet skulle få en fördelaktig mening om honom. Ah, de lurendrejarna! Det är ännu en annan sak, som det skulle vara intressant att få förklarad: i huru hög grad voro de båda uppriktiga mot varandra den natten och hela den följande tiden? Månne de talat rent ut med varandra eller månne var och en visste, vad den andra stillatigande gick och gömde på, så att det hade varit onyttigt att säga det högt... kanske hade man kunnat försäga sig. Troligtvis har det senare varit fallet att döma efter brevet. Han förekom mor att vara litet frånstötande och min naiva lilla mor dristade sig att göra anmärkningar däröver hos Dunja.

37