att förhindra dessa båda personers sammanträffande. Lönade det väl mödan att öda tid för den där Svidrigailovs skull?
Ack, vad allt detta förekom honom motbjudande.
Icke desto mindre skyndade han bort till Svidrigailov. Väntade han kanske något av honom, en fingervisning, en utväg? Man griper ofta efter ett halmstrå! Det var kanhända en lycklig tillfällighet, någonting instinktlikt, som sammanförde dem. Kanske var det endast slapphet och förtvivlan, som varit orsaken därtill. Eller var det kanske alls icke Svidrigailov han behövde, utan en annan, och Svidrigailov hade endast tillfälligtvis kommit emellan. Var det kanske Sonja? Men varför skulle han nu gå till Sonja? Kanske för att åter tigga sig till hennes tårar. För tillfället kände han fruktan för henne, vad var hon? ... en obesticklig domare ... ett oföränderligt beslut. Där handlade det om ... hennes väg eller hans egen. Nu kunde han icke se henne. Nej, så var det bättre att försöka med Svidrigailov och se, huru långt man kunde komma med honom. Han kunde icke dölja för sig själv, att Svidrigailov blivit allt mera nödvändig för honom.
Men vad kunde de ha för gemensamt med varandra, om icke förbrytelsen erbjöd en beröringspunkt. Den där människan föreföll honom fasligt motbjudande. Han var ögonskenligen mycket utsvävande, falsk och otillförlitlig; ja, kanske en bov. Så var människornas omdöme om honom. Visserligen hade han dragit försorg om Katerina Ivanovnas barn, men, vem vet i vilken avsikt? De där människorna hyste alltid några hemliga avsikter och planer.
En annan tanke plågade honom också fruktansvärt och lämnade honom icke, ehuru han bemödade sig om att stöta den ifrån sig, så förfärlig föreföll den honom. Han tänkte nämligen: Om Svidrigailov, som, allt sedan han fått nys om hans hemlighet, ständigt uppsökt honom, skulle begagna sig därav, för att fullfölja sina planer rörande Dunja, vad vore då att göra? Saken syntes alltför trolig. Då han var i besittning av en sådan hemlighet, skulle han ej begagna den som ett vapen mot Dunja?
Denna tanke hade då och då förföljt honom i drömmen, men aldrig hade den framträtt så klart som nu, då han var på väg till Svidrigailov. Blotta tanken därpå gjorde honom ursinnig. Hans egen ställning förändrades helt och hållet därigenom. Antingen måste han då yppa allt för sin syster eller också vore han tvungen att angiva sig själv för att rädda Dunja. Och brevet? Dunja hade mottagit ett brev på morgonen. Vem kunde väl skriva till henne här i Petersburg? Lushin måhända? Men på det hållet höll Rasumichin vakt
