Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/380

Den här sidan har korrekturlästs

och Rasumichin visste ingenting. Kanske skulle han också nödgas inviga Rasumichin i hemligheten. Han kunde icke utan största motvilja tänka därpå.

Framför allt måste han söka upp Svidrigailov. Ännu rörde det sig, Gud vare lov, icke om enskildheter, blott om ställningen i dess helhet. Men om Svidrigailov verkligen skulle ha något i sinnet mot Dunja? Då ...

Raskolnikov hade på sista tiden blivit så förslappad, att han ej förmådde lösa denna fråga annorlunda än genom utropet: »då dödar jag honom!» Det var också hans enda tanke i hans djupa förtvivlan. En tung börda tryckte honom. Han stannade mitt på gatan och såg sig omkring, var han befann sig och vilken väg han hade gått. Han befann sig på **prospektet, omkring trettio à fyrtio steg från Hötorget, som han hade gått över. Hela andra våningen i ett hus till vänster upptogs av ett schweizeri. Alla fönster stodo öppna. Rummen voro fulla av människor, att döma av det man kunde se genom fönsterna. Från dessa ljöd ett virrvarr av toner från klarinetter, fioler och pukor, blandade med gälla kvinnoröster. Han var redan i begrepp att vända om och stod där undrande, varför han just tagit denna vägen, då han plötsligt genom ett av de längst bort belägna fönsterna varseblev Svidrigailov sittande med pipan i munnen vid ett av borden. Han for tillsammans av förskräckelse. Svidrigailov gav tigande akt på honom och, vilket föreföll Raskolnikov besynnerligt, reste sig upp för att dra sig undan och försvann nu. Raskolnikov låtsades strax, som om han icke sett honom och såg tankfullt åt sidan, men gav i hemlighet akt på honom. Hans hjärta slog oroligt. Så var det! Svidrigailov ville undvika honom. Han tog pipan ur munnen och var i begrepp att draga sig tillbaka, men märkte, då han reste sig upp, att Raskolnikov hade sett honom och gav akt på honom. Denna scen påminde om den, då de förut hade träffats tillsammans och då Raskolnikov hade låtsat sova. Ett pojkaktigt leende visade sig på Svidrigailovs läppar. Båda visste de, att de gåvo akt på varandra. Äntligen gav Svidrigailov till ett gapskratt.

»Nå, nog nu, kom upp om ni har lust; här är jag!» ropade han ut genom fönstret.

Raskolnikov följde uppmaningen.

Han fann honom i ett litet rum, som var beläget näst intill den stora salen, varest vid ett tjogtal småbord sutto tedrickande köpmän, ämbetsmän och en hel mängd andra, som lyssnade till sången. Från ett annat rum hördes ljudet av biljardkulor, som slogo mot varandra. På bordet framför Svidrigailov stod en flaska champagne och ett till hälften fyllt glas. I samma

380