Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/386

Den här sidan har korrekturlästs

fram därmed. Ni, ni talar om lättsinne och estetik? Ni ... en idealist, en Schiller? Skada, att jag har så brått, ni är verkligen ett utomordentligt intressant subjekt. Apropå, tycker ni om Schiller? Jag är alldeles förtjust i honom.»

»Ni är en pratmakare!» utropade Raskolnikov.

»Vid Gud, det är jag inte!» svarade Svidrigailov leende. »Men jag vill inte disputera! Låt vara att jag är en pratmakare; varför inte, när jag inte förnärmar någon därmed. Jag har i sju år levat tillsammans med Marfa Petrovna på landet och nu, då jag funnit en så i hög grad intressant människa, är jag helt enkelt glad över att få språka bort en stund. Dessutom har jag druckit ett halvt glas vin och det har slagit åt huvudet. Men i själva verket är det en annan omständighet, som upprör mig, men med den ... tiger jag. Vart skall ni hän så hastigt?» frågade Svidrigailov förundrad.

Raskolnikov ämnade resa sig upp. Han hade kommit till den övertygelsen att Svidrigailov var den största och gemenaste skurk.

»Nej, sitt ner, sitt ner!» sade Svidrigailov ... »drick åtminstone litet te! Bliv kvar. Jag skall inte upptaga er tid med sådant snack, åtminstone icke sådant, som angår mig personligen. Jag skall tala om någonting för er. Jag skall berätta er, hur ett kvinnligt väsende »räddat» mig. Det kan tjäna till svar på er första fråga, ty denna kvinna ... var er syster. Skall jag? Vi fördriva tiden en stund.»

»Berätta! men jag hoppas, att ni ...»

»Åh, var inte rädd! Avdotja Romanovna kan endast ingiva även en så lättsinnig och fördärvad människa som jag den högsta högaktning.»

IV.

»Ni vet kanske (för övrigt har jag ju själv berättat det)», började Svidrigailov, »att jag satt här för skuld på gäldstugan. Marfa Petrovna löste den gången ut mig. Hon var ett hederligt och alldeles inte enfaldigt fruntimmer, ehuru hon var mycket obildad. Tänk er, detta svartsjuka, men hederliga fruntimmer avslöt ett slags kontrakt med mig, som hon troget höll under hela vårt äktenskap. Hon var betydligt äldre än jag. Jag var fräck nog att ärligt tillstå, att jag inte kunde lova att vara henne obetingat trogen. Detta bragte henne i raseri, men min fräcka frimodighet tycktes inte desto mindre behaga henne. Efter många tårar ingingo vi följande överenskommelse: för det första förband jag mig att aldrig övergiva

386