Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/396

Den här sidan har korrekturlästs

i ro, men det var honom alltför tungt och outhärdligt att ständigt tänka därpå.

Enligt sin vana hade han efter att ha gått tjugo steg försjunkit i djupa tankar. Då han kommit ut på bron, stannade han vid räcket och såg ned i vattnet. Plötsligt stod Avdotja Romanovna bakom honom.

Han hade mött henne på bron utan att märka henne. Dunetjka hade aldrig förr sett honom så på gatan och förskräcktes formligen över hans utseende. Hon blev stående, obeslutsam om hon skulle tilltala honom eller icke. Plötsligt märkte hon Svidrigailov, som kom emot henne från Hötorget.

Denne tycktes närma sig hemlighetsfullt och försiktigt. Han gick icke ut på bron, utan blev stående på sidan om den och gjorde sig stor möda att ej bliva bemärkt av Raskolnikov. Han hade redan sett Dunja och gjort tecken åt henne. Han tycktes vilja antyda, att hon ej skulle tilltala brodern, utan lämna honom i fred. Han vinkade åt henne att komma till sig.

Dunja uppfyllde hans önskan. Gick sakta förbi sin bror och närmade sig Svidrigailov.

»Kom, skynda er», viskade han till henne. »Jag önskar inte, att Rodion Romanovitj erhåller kunskap om vår sammankomst. Jag måste tala om för er, att jag nyss satt tillsammans med honom på ett värdshus här i närheten, där han sökt upp mig, och att jag hade mycket svårt att bliva honom kvitt. Han har reda på, att ni tagit emot ett brev från mig och hyser misstankar. Jag tror inte, att ni sagt något därom, men vem kan ha gjort det?»

»Nu äro vi ur sikte för honom», avbröt Dunja, »nu kan han inte mera se oss. Jag får säga er, att jag ej ämnar följa er längre. Vad ni har att meddela mig, kan ni säga mig här på gatan.»

»Det kan jag alls inte säga er; dessutom måste vi ju också höra Sofie Semjonovna, och så skall jag visa er vissa dokument ... och dessutom, om ni inte kan besluta er för att följa mig hem, så frisäger jag mig från alla förklaringar och går genast min väg. Men jag ber er, överväg noga, ty er brors mycket, intressanta hemlighet är helt och hållet i mina händer.»

Dunja blev stående obeslutsam och genomborrade Svidrigailov med sina blickar.

»Vad fruktar ni egentligen?» sade denne lugnt... »en stad är väl ingen by. Och dessutom har ni skadat mig mera därborta på landet än jag er; men här ...»

»Har ni meddelat Sofie Semjonovna allt?»

»Nej, jag har ej sagt ett ord till henne och vet ej ens om hon är hemma. Jag vill ännu inte tala med någon därom, jag

396