Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/407

Den här sidan har korrekturlästs

eller hur? Och om så är, behöver ni pengar, förstår ni? För hans skull behöver ni dem. När jag lämnar dem åt er är det precis detsamma som om jag lämnade dem åt honom. Dessutom har ni ju också lovat att betala er mors skuld till Amalia Lippewechsel. Det hörde jag själv. Varför åtager ni er på ett så obetänksamt sätt dylika förpliktelser? Skulden till detta tyska fruntimmer angår ju inte er. På det sättet duger det ej att vandra genom världen. Om någon således skulle fråga er ... i morgon eller övermorgon ... så tala inte om att jag har varit hos er, visa inte pengarna och säg ej, att jag givit er dem. Och nu ... farväl!» Han reste sig upp. »Hälsa Rodion Romanytj. Apropå, låt Rasumichin tillsvidare gömma era pengar. Känner ni Rasumichin? Ja, det gör ni naturligtvis. Han är ingen dålig karl. Lämna dem åt honom i morgon ... eller när tiden är inne, men göm dem väl till dess.»

Sonja sprang upp och såg på honom med ängsliga blickar. Pion ville gärna framställa några frågor, men visste ej, hur hon skulle begynna.

»Vill ni verkligen gå ut ... nu ... i ett sådant regnväder?»

»När man ämnar sig till Amerika, får man inte vara rädd för litet regn, ha, ha! Farväl, Sofie Semjonovna, min lilla duva! Jag önskar er ett långt liv. Ni är nödvändig för andra. Ja ... säg Rasumichin, att jag bett er hälsa till honom. Säg: Arkadij Ivanovitj Svidrigailov har bett mig hälsa till er! Glöm det ej!»

Han gick och Sonja stannade kvar förvånad, förskräckt och med en dunkel, tryckande misstanke i sitt hjärta.

Sedermera erfor man, att Svidrigailov samma afton gjort ett ännu mera excentriskt och oväntat besök. När klockan felade tjugo minuter i tolv, infann han sig hos sin fästmös föräldrar i deras bostad vid Vasilij-Ostrov på tredje linjen vid lilla prospektet. Det dröjde länge, innan han kunde bulta upp någon, och hans oväntade uppträdande förorsakade stor förvirring. Men Arkadij Ivanovitj var, när han ville, en man med det mest förtrollande sätt, så att deras tro att han fått sig ett rus någonstans snart försvann. Den barmhärtiga och förståndiga husmodern rullade sin sjuklige mans rullstol in i mottagningsrummet och började enligt sin vana överhopa sin blivande svärson med frågor. (Hon framställde aldrig någon fråga direkt, utan började alltid med att småleende gnugga händerna, och om hon ville veta något bestämt, t. ex. till vilken tid Arkadij Ivanovitj godhetsfullt ville utsätta bröllopet, så började hon med de nyfiknaste frågor rörande Paris och hovlivet därstädes, till dess hon efter långa omvägar slutligen hamnade på tredje linjen på Vasilij-Ostrov).

407