Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/408

Den här sidan har korrekturlästs

Vid ett annat tillfälle skulle han naturligtvis med stor vördnad hört på hennes prat, men nu var han mycket otålig och fordrade att strax få träffa sin fästmö, ehuru man sagt honom, att hon redan gått till sängs. Fästmön måste in; Arkadij Ivanovitj meddelade henne strax, att han av särdeles tvingande skäl var tvungen att resa bort och att han därför hade med sig femtusen rubel i diverse sedlar, som hon måste taga emot som gåva, emedan han länge föresatt sig att skänka henne denna lilla summa före giftermålet. Någon vidare logisk förbindelse mellan denna gåva, hans plötsliga avresa och nödvändigheten att besöka henne vid midnattstid och i regnväder framgick icke av hans förklaring, men icke desto mindre avlöpte allt utan den ringaste invändning. Till och med de sedvanliga ah- och åh-frågorna av oro och förundran voro ovanligt undertryckta. I stället voro tacksamhetsbetygelserna så mycket eldigare och bekräftades slutligen genom den högeligen förnuftiga moderns tårar.

Arkadij Ivanovitj steg äntligen upp, log, kysste sin fästmö och smekte hennes kind, sade, att han snart skulle komma tillbaka och då han i hennes ögon läste ett slags barnslig nyfikenhet blandad med en allvarlig, stum fråga, blev han åter tankfull, kysste henne ännu en gång och tänkte med förargelse i hjärtat på, huru hans gåva strax skulle tagas i förvar av den förståndigaste bland mödrar. Han tog avsked och lämnade alla i ovanligt upprörd sinnesstämning. Men modern fann snart en förklaring för vad som förefallit mest oförklarligt och bevisade, att Arkadij Ivanovitj var en stor man, överhopad med viktiga bestyr, en man med höga förbindelser och mycket rik ... det vore då icke underligt om han, som hade så mycket att tänka på, företog en resa och skänkte bort penningar. Det föreföll visserligen mycket excentriskt, att han kom till dem alldeles genomvåt; men engelsmännen t. ex. plägade vara mycket mera excentriska. Över huvud taget brukade förnäma personer ej fästa avseende vid vad andra människor tänkte eller sade om dem, det brukade alldeles icke genera dem. Huvudsaken vore, att man ej lät ett ord härom undslippa sig, ty Gud vet, vad då kunde hända, utan fort bringa penningarna i säkerhet. Det bästa av alltsammans var, att Fedoszja under hela tiden ej lämnat köket, och så skulle man akta sig för att den där spårhunden, fru Rösslich, ej fick nys om saken o. s. v. Man satt tillsammans och viskade till klockan två på natten; fästmön hade långt förut ledsen och mycket fundersam gått till sängs.

Svidrigailov passerade vid midnatt över bron och tog vägen åt Petersburgssidan. Regnet hade upphört, men vinden tjöt.

408