Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/412

Den här sidan har korrekturlästs

upp på hans bröst och smög sig ned på hans rygg under skjortan. Han blev så förskräckt, att han — vaknade. Det var mörkt och han låg i sängen, insvept i täcket. Stormen rasade fortfarande därute »Fy, så äckligt det är», tänkte han förargad.

Han steg upp och satte sig på sängkanten med ryggen mot fönstret. Den fuktiga luften slog in i rummet, varför han svepte sängtäcket omkring sig. Han satt där i mörkret utan att tänka på något. Men snart uppsteg den ena drömbilden efter den andra hos honom; tankar utan begynnelse och slut, utan sammanhang drogo genom hans hjärna. Slutligen föll han i en lätt dvala. Plötsligt började han känna en oemotståndlig och fantastisk längtan efter blommor. Idel blommor fyllde hans fantasi. Ett tjusande landskap visade sig för hans syn. Det var en klar och varm dag, en pingstdag. Han såg en rik, yppig villa i engelsk stil, omgiven av doftande blomsterparterrer. Verandan var övertäckt av slingerväxter och uppfylld med rosor; den ljusa, svala trappan var belagd med mjuka, dyrbara mattor och prydd med sällsynta växter, som voro placerade i kinesiska vaser. Synnerligast fängslades han av några vita, fina narcisser, på ljusgröna, saftiga stänglar. De utbredde en stark, aromatisk doft. Han kunde knappt rycka sig lös från deras anblick. Slutligen steg han uppför trappan och trädde in i en stor och hög sal. Även här stodo blommor i fönstren, i de öppna dörrarna på terrassen ... över allt, vart han vände sina blickor. Golvet var bestrött med nyslaget, doftande gräs, fönstren voro öppna och ett lätt luftdrag susade genom rummet. Fåglarna slogo sina drillar utanför fönstren. Men mitt i salen, på ett bord, som var övertäckt med vit atlas, stod — en likkista. Denna kista var överdragen med vitt siden och omgiven av ett brett rysch samt omslingrad av blomstergirlander. En ung flicka vilade där, iklädd en vit tyllklänning och helt och hållet överhöljd av blommor. Hennes händer, som liknade marmor, voro lagda i kors över bröstet. Det utslagna, ljusa håret var infattat i en krans av rosor. Detta anletes stränga profil tycktes även vara mejslat i marmor Men i det leende, som vilade över de bleka läpparna, lästes en oändlig smärta, som ingalunda var barnslig, och en stum, hjärtgripande klagan. Svidrigailov kände denna unga flicka. Ingen helgonbild syntes, intet ljus brann vid denna kista, inga böner lästes för henne, som nu vilade. Den unga flickan var en självmörderska ... hon hade dränkt sig. Hon var endast fjorton år och hennes hjärta var redan krossat. En förfärlig olycka hade fyllt denna änglarena själ med skräck och fasa och höljt med oförtjänt skam hennes barnsliga medvetande, hade

412