Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/413

Den här sidan har korrekturlästs

avlockat henne förtvivlans sista rop, hade drivit henne ut i storm och mörker för att i döden bliva befriad från vanära...

Svidrigailov väcktes åter till klart medvetande, reste sig upp och satte sig vid fönstret, som han öppnade. Den kalla vinden genomisade honom. Utanför fanns verkligen en trädgård, ett slags förlustelseställe. Regndroppar slogo in genom fönstret från trädgrenarna och det var mörkt som i graven runt omkring. Omkring fem minuter stödde Svidrigailov armarna mot fönsterkarmen och stirrade ut i mörkret. Då ljöd ett kanonskott och strax därpå hördes ännu ett. »Aha, en signal! Vattnet stiger», tänkte han. »Inemot morgonen skall det översvämma de lägre liggande delarna av gatorna, flyta ned i valv och källare och jaga fram de underjordiska råttorna. I storm och regn börjar folket släpa sina tillhörigheter till de högre upp belägna våningarna ... Jag undrar, vad klockan är? ...» Knappt hade denna tanke fallit honom in, förrän en i närheten varande pendyl slog tre. »Jaså. Om en timme inbryter dagen. Varför skall jag dröja längre? Nu går jag rakt till Petrovskij och söker där upp ett busksnår, som är så genomträngt av regnet, att miljoner droppar vid den minsta beröring falla på mitt huvud.» Han stängde fönstret, tände ljuset, iklädde sig de båda rockarna och gick med ljuset ut i korridoren för att i någon vrå uppsöka den sovande uppassaren, till vilken han ämnade erlägga sin betalning, innan han lämnade värdshuset. »En passande tid, han kunde ej valt en bättre!»

Han sökte länge i den vidsträckta korridoren, innan han kunde finna någon. Han stod just i begrepp att ropa högt, då han plötsligt varseblev ett underligt föremål i en mörk vrå mellan dörren och ett gammalt skåp. Han lutade sig ned och såg ett barn, höljt i våta trasor, en liten femårig flicka, som darrade och grät. Hon tycktes ej bliva rädd för Svidrigailov, utan stirrade i slö förundran på honom med sina stora, svarta ögon och snyftade såsom små barn pläga göra, då de efter att länge ha gråtit börja känna sig något tröstade. Barnets lilla ansikte var blekt och magert och hon var stel av köld. Men huru hade hon kommit hit? Han frågade henne. Hon blev plötsligt livlig och började berätta på sitt barnsliga språk, att hon slagit sönder en kopp och att mor ville slå henne. Av vad hon berättade, kunde man förstå, att hon var ett föga älskat barn och att hon ofta blev slagen av sin mor, som sannolikt tillhörde kökspersonalen. Sedan koppen blivit sönderslagen, hade flickan i allt regnet sprungit omkring på gården och slutligen funnit detta gömställe, där hon tillbragt hela natten i mörkret, gråtande och darrande av köld och ångest. Han tog henne på armen, gick in i rummet, satte henne på sitt knä och

413