Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/423

Den här sidan har korrekturlästs

Han gick till bordet, slog upp en tjock, dammig bok och tog fram därur ett litet miniatyrporträtt. Det föreställde hans forna fästmö, värdinnans dotter, som dött av feber, denna underliga unga flicka, som velat gå i kloster. En lång stund betraktade han detta uttrycksfulla, sjukliga ansikte, kysste sedan porträttet och gav det åt Dunja.

»Med henne har jag talat mycket om allt detta, med henne allena», sade han i grubblande ton. »Åt henne har jag anförtrott mycket av det, som nu gått i uppfyllelse på ett så förfärligt sätt. Bliv inte förskräckt, Dunja. Hon gillade lika litet som du mina åsikter och jag är glad, att hon nu är död och borta. Huvudsaken är, att allt nu börjar från början. Det är slut med det förgångna, slut med allt, allt! Men är jag också förberedd därpå? Önskar jag det själv? Ni påstår, att det är en nödvändig prövning. Vartill tjäna alla dessa dumma prövningar? Skall mitt begrepp klarna, när jag blir försvagad av smärtor, förslöad av ett tjugoårigt straffarbete och hopsjunken av ålderdomssvaghet? Och för vilket ändamål skall jag leva? Varför vill jag egentligen förskaffa mig en sådan framtid? Jag visste nog, då jag i morse stod bredvid Nevan, att jag är en eländig varelse!»

De gingo båda ned på gatan. Det kändes så svårt för Dunja att skiljas från honom. Hon älskade honom. Slutligen ryckte hon sig lös, men sedan hon gått omkring femtio steg, såg hon sig ännu en gång tillbaka. Hon kunde ännu se honom. Sedan han hunnit till hörnet, vände även han sig om och deras blickar möttes för sista gången. Han vinkade otåligt att hon skulle avlägsna sig, varefter han hastigt försvann bakom gathörnet.

»Jag känner, att jag är en dålig människa», tänkte han, då han en minut senare blygdes över sin visade otålighet. »Men varför håller hon av mig, när jag inte är värd hennes kärlek! O, om jag varit allena och ingen älskat mig och jag ej heller älskat någon, så hade inte detta hänt! Det skulle verkligen vara intressant att erfara, om min själ under de närmaste femton eller sexton åren skall kunna ödmjuka sig så mycket, att jag med vördnadsfull bävan kan gråta för människorna och vid varje tillfälla kalla mig en tjuv och mördare. Ja, det är just knuten! Det är just därför de fördöma och landsförvisa mig ... Där springa de nu, gata upp och gata ned, och var och en av dem är av naturen en skurk och en rövare eller vad som ännu värre är ... en idiot. O, vad jag hatar dem alla!»

Han fördjupade sig i spörsmålet om, vilken process måste försiggå för att bringa honom till ödmjukhet mot alla utan att resonera. »Nå, varför inte? Skulle inte ett tjugoårigt, ständigt tryck kunna kväsa en människa. Den ständigt fallande

423