Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/424

Den här sidan har korrekturlästs

droppen urholkar ju stenen. Men varför, varför skall man då leva? Varför går jag nu dit, ehuru jag vet, att allt skall bliva på det sättet och inte annorlunda ... såsom det står skrivet!»

Det var kanske redan hundrade gången sedan föregående afton, som han framställt denna fråga ... men likväl gick han.


VIII.

Vid hans inträde i Sonjas bostad hade det redan börjat skymma. Sonja hade väntat honom hela dagen i en förfärlig oro. Hon hade väntat på honom i sällskap med Dunja, som redan på morgonen kommit till henne. Hon hade kommit ihåg, att Svidrigailov föregående dag yttrat: »Sonja vet allt». Vi vilja ej beskriva de unga flickornas samtal eller deras tårar eller huru de närmade sig varandra. Dunja fick åtminstone den trösten vid deras sammankomst, att hennes bror ej skulle bliva ensam. Till henne, till Sonja hade han ju först kommit och avlagt sin syndabekännelse. Då han hade behov av ett medlidsamt hjärta, gick han till henne. Hon var också den, som skulle följa honom, dit ödet förde honom. Dunja visste att så skulle ske. Hon betraktade till och med Sonja med en vördnad, som i begynnelsen gjorde den stackars flickan förvirrad. Sonja ansåg sig knappt värdig att se på Dunja. Den sistnämndas härliga gestalt hade gjort ett outplånligt intryck på henne, och hon ansåg Dunja som den skönaste och fullkomligaste varelse hon någonsin hade sett.

Sedan Dunetjka gått till broderns bostad i förhoppning att där få träffa honom, började Sonja plågas av den förskräckliga misstanken, att han slutat sina dagar medelst ett självmord. Detsamma hade också Dunja fruktat, men de hade hela dagen sökt bevisa varandra med alla möjliga skäl, att något sådant ej kunde ske, och voro därför lugna, så länge de voro tillsammans. Men knappast hade de skilts åt, förrän båda började att tänka därpå. Sonja erinrade sig Svidrigailovs yttrande, att endast två vägar stodo öppna för Raskolnikov ... den som gick över Vladimir och ... Dessutom kände hon hans fåfänga, hans högmod, hans egenkärlek och hans otro. Skulle blott feghet och fruktan för döden återhålla honom, tänkte hon med förtvivlan.

Solen hade småningom sänkt sig mot horisonten och Sonja stod sorgsen vid fönstret ... men därute såg hon endast det


424