Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/425

Den här sidan har korrekturlästs

närbelägna husets gråa murar. Äntligen, då hon icke längre kunde betvivla den olyckliges död, trädde han in i rummet.

Hon uppgav ett glädjerop, men då hon betraktade honom närmare, bleknade hon.

»Ja, jag har kommit till dig, Sonja, för att hämta mitt kors», sade han och log svårmodigt. »Du har ju själv önskat det, och nu, då stunden är kommen, blir du förskräckt.»

Sonja såg på honom med förvåning, ty denna ton förekom henne så besynnerlig. En rysning genombävade henne, men snart hade hon gissat, att såväl tonen som orden voro ämnade att dölja hans sinnesstämning. Han undvek också att se på henne.

»Ser du, Sonja, jag har tänkt, att det möjligen är det fördelaktigaste att ... men det blir alltför vidlyftigt att förklara det och är ej heller mödan värt. Vet du, vad som mest förtretar mig? Jo, att alla dessa dumma kräk genast skola samlas om kring mig och stirra på mig med sina fadda blickar, att de skola framställa dumma frågor, som jag måste besvara ... att de skola peka finger åt mig ... Fy! Till Porphyrius vill jag ej gå, han är mig alltför motbjudande. Jag går hellre till min vän Krut. Vad han skall bli förvånad! Jag kommer att göra en högst egendomlig verkan på honom och önskar bara att kunna behålla min kallblodighet. Kan du tänka dig, att jag blivit så lättretlig på sista tiden, att jag var färdig att knyta handen mot min egen syster, då hon vände sig om för att ännu en gång se på mig. Så långt har det gått med mig ... Nå, var äro dina kors?»

Han hade förändrat sig mycket. Icke ett ögonblick kunde han stå stilla och han förmådde ej fästa sin uppmärksamhet på något visst föremål. Tankarna gingo från det ena till det andra. Han blev meddelsam och hans händer rörde sig konvulsiviskt hit och dit.

Sonja framtog under tystnad två kors, ett av cypress och ett av mässing, gjorde korstecknet över honom och hängde träkorset på hans bröst.

»Detta är således en symbol av, att jag vill bära mitt kors! Ha, ha! Som om jag intill denna stund bara hade lidit en smula. Träkorset betyder således den fattiges kors. Mässingskorset tillhörde ju Lisaveta. Det skall du nu bära ... Visa mig det. Jag har också sett ett silverkors och en helgonbild. Dem kastade jag på den gamlas bröst. Egentligen borde jag väl bära det där korset ... Men här står jag och pratar och glömmer huvudsaken. Jag är så tankspridd. Jag har kommit hit, Sonja, för att säga dig, att jag nu går dit ... för att du skulle veta det ... ja, det är allt ... det är bara därför jag

425