Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/428

Den här sidan har korrekturlästs

»Se bara, han är alldeles berusad!» sade en pojke, som stod i hans närhet.

De omkringstående skrattade.

»Det betyder, bror lille, att han skall gå till Jerusalem med sina barn och nu säger farväl till hemmet och bevisar folket i Petersburg sin vördnad därmed, att han kysser jorden», sade en annan.

»Det är ju en helt ung man», bifogade en tredje.

»En av de förnäma», sade en fjärde i undervisande ton.

»Nu för tiden kan man ej så noga veta, vilken som räknas till de höga eller låga.»

Alla dessa yttranden och anmärkningar hindrade Raskolnikov att uttala orden: »Jag har mördat!» som kanske redan höllo på att undslippa hans läppar. Emellertid hade han lugnt avhört dessa utbrott, utan att se sig om och gick nu gatan rakt fram emot poliskontoret. På vägen dit såg han en bekant gestalt, men han blev ej förvånad däröver, utan kände, att det måste så vara. Då han på Hötorget för andra gången böjde sig mot jorden och därvid vände sig mot vänster, såg han ... Sonja på femtio stegs avstånd. Hon hade gömt sig bakom en av de träbaracker, som stå på torget, och hade således följt honom hela vägen. Raskolnikov kände och förstod i denna stund, att Sonja nu tillhörde honom för evigt, att varthän ödet förde honom, skulle hon följa, även om det vore till världens ände. Hela hans hjärta uppfylldes av denna tanke ... men nu hade han redan hunnit till det ställe, där hans öde skulle avgöras. Med tämligen säkra steg beträdde han gården. Han skulle stiga upp till fjärde våningen. »O, om jag vore däruppe!» tänkte han. Men likväl tyckte han, att avgörandets stund var långt borta och att ännu mycket kunde övervägas.

Samma smuts, som han förr en gång sett, kvarlåg på den smala trappan. Dörrarna till alla våningarna stodo öppna liksom förr och rök och os trängde ut från köken. Hans ben voro tunga som bly och darrade under honom, medan han fortsatte sin gång. Han stod stilla några sekunder för att vila sig och hämta andan för att vara i stånd att träda in som en människa. »Men varför!» tänkte han. »Om det nu en gång är bestämt, att jag skall tömma denna kalk, gör det ju detsamma hur jag ser ut. Ju värre, dess bättre!» I detta ögonblick föresvävade Ilja Petrovitjs gestalt hans fantasi. Skulle han gå till honom eller till någon annan? Borde han ej i stället söka upp Nikodim Fomitj? Vore det ej bäst att strax uppsöka polisdirektören i hans egen bostad? Saken kunde då avgöras mera privat ... Nej, nej, till Krut, till Krut! det var bättre att gå till Ilja Petrovitj och tömma kalken i ett drag. Då han

428