Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/431

Den här sidan har korrekturlästs

människa ... men han? Vad är han egentligen? Tillåt mig fråga. Jag vänder mig till er, som är en genom bildning förädlad människa. Ser ni, vi ha t. ex. de där lärda barnmorskorna, de ha förökat sig ofantligt.»

Raskolnikov såg frågande på Ilja Petrovitj, som synbarligen nyss stigit upp från en glad måltid, men de ord, som uttalades, ljödo i hans öra som klanglösa toner.

Han förstod blott en del av hans tal, han såg frågande på honom och undrade, huru allt detta skulle sluta.

»Jag talar om dessa korthåriga studentkvinnor», återtog den pratsjuke Ilja Petrovitj, »jag har själv kristnat dem barnmorskor och anser, att denna benämning är fullkomligt korrekt, hi, hi. De tränga sig in i den medicinska fakulteten, studera anatomi. Nå, säg själv, om jag t. ex. skulle bliva sjuk, tror ni, att jag då skulle tillkalla en sådan där snärta för att kurera mig, hi, hi!»

Ilja Petrovitj skrattade åt sin egen kvickhet, som mycket tycktes behaga honom.

»Det är en osläcklig törst efter vetande ... men måtta i allt! ... Inte skall man missbruka det goda. Varför skall man förnärma ädla personligheter, som den där oduglingen Sametov gör. Varför har han förnärmat mig; jag frågar er ... Och så alla dessa självmord, som tilltaga med varje dag, så att ni inte kan göra er ett begrepp därom. Alla sätta de in sin sista kopek på spel, taga sedan livet av sig: flickor, pojkar, gubbar ... Tidigt i dag på morgonen har det åter kommit in en anmälan om ett sådant ... en resande herre. Hör nu, Taras Pavlytj, Taras Pavlytj, vad hette den där herrn, som skjutit sig därborta på Petersburgersidan?»

»Svidrigailov!» svarade en hes och likgiltig röst från sidorummet.

Raskolnikov studsade.

»Svidrigailov? Har Svidrigailov skjutit sig? utropade han.

»Kände ni honom?»

»Ja ... jag kände honom ... Han har anlänt för kort tid sedan.»

»Ja, det är han. Han har nyligen förlorat sin hustru. Han förde ett utsvävande liv och sköt sig helt oväntat ... på ett så skandalöst sätt, att man knappt kan föreställa sig det ... Han efterlämnar i sin annotationsbok några rader och säger, att han har sitt förnufts fulla bruk vid sin död, och ber, att man ej skall anklaga någon såsom skyldig till hans slut. Det säges, att han ägde förmögenhet. Hur kommer det sig, att ni kände honom?»


431