Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/435

Den här sidan har korrekturlästs

att han ljög, och sökte länge utgrunda, varför han gjorde det, då han frivilligt erkänt allt detta.

Slutligen erkände några (i synnerhet psykologerna) möjligheten av, att han lagt penningarna under stenen utan att ha reda på deras belopp. Men de trodde också, att själva brottet förövats i ett slags sinnesförvirring, en sjuklig monomani, och att han ej ämnat draga någon materiell vinst därav. Vid denna tid hade den nya teorien uppstått om temporär sinnesförvirring, som man nu så ofta använder gentemot förbrytare. Dessutom var det konstaterat genom många vittnen, även doktor Sossimov, forna universitetskamrater, hans värdinna och hennes tjänarinna, att Raskolnikov under längre tid befunnit sig i ett hypokondriskt tillstånd. Allt detta hade stor verkan på det slutliga avgörandet, som bestämde, att Raskolnikov icke skulle ställas i jämbredd med en vanlig mördare och tjuv. Till största förargelse för dem, som förfäktade denna åsikt, försökte brottslingen icke ens att försvara sig själv. Då han tillfrågades, vad som föranlett honom att mörda och plundra, svarade han tydligt och öppenhjärtigt, att hans fattigdom och hjälplöshet vore förnämsta orsaken därtill i förening med önskan, att de penningar, han hoppades finna hos den mördade, skulle vara tillräckliga att förskaffa honom en betryggad ställning. Beslutet att mörda hade han fattat på grund av sin lättsinniga och fega karaktär, som blivit förbittrad av nöd och motgångar.

Då han tillfrågades, vad som bevekt honom att anklaga sig själv, svarade han helt enkelt, att det var uppriktig ånger.

Domen utföll mildare än man hade väntat, när man tog den begångna förbrytelsen i betraktande. Men orsaken var kanske just den, att mördaren icke allenast försmått att rentvå sig, utan att han till och med velat förstora sitt brott. Alla egendomliga omständigheter togos i betraktande. Brottslingens nödlidande och sjukliga tillstånd strax före mordet kunde icke betvivlas. Att han ej använt de plundrade föremålen ansågs som bevis på vaknad ånger och otillräknelighet under förbrytelsen. Mordet på Lisaveta ansågs till och med som bevis på sistnämnda förutsättning; en människa förövar två mord och glömmer på samma gång, att dörren är öppen! Slutligen ägde självanklagelsen rum vid en tidpunkt, då en exalterad fanatiker tagit skulden på sig, under det inga bevis funnos mot den verklige brottslingen. (Porphyrius Petrovitj hade troligen hållit ord.) Allt detta bidrog att förmildra den olyckliges öde.

Dessutom kommo andra omständigheter i dagen, som voro mycket gynnsamma för den anklagade. Studenten Rasumichin

435