Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/441

Den här sidan har korrekturlästs

hans förstockade samvete ingen stor synd i hans förflutna liv, blott ett vanligt missgrepp, som kunnat hända vilken som helst. Han blygdes i synnerhet över att han, Raskolnikov, hade störtat sig så blint, hopplöst och dumt i fördärvet och att han ödmjukt måste underkasta sig följderna för att skaffa sig frid.

En beständig oro var allt vad som återstod honom i världen. Och vad betydde väl det, att han efter åtta års förlopp endast var trettiotvå år? För vem skulle han leva? Vilka utsikter hade han? Skulle han leva blott för att existera? Men han hade ju också varit redo att tusenfalt giva sitt liv för en idé, till och med för en förhoppning, en fantasi. Tillvaron hade i och för sig alltid synts honom otillräcklig och han hade beständigt strävat efter något högre. Måhända hade det varit hans önskningars häftighet, som förmått honom tro, att han var en av de människor, för vilka det var mera tillåtet än för de flesta andra.

Om ödet åtminstone förmenat honom att känna ånger ... den ånger, som plågar hjärtat och förjagar sömnen, hade det varit bättre för honom. Tårar och lidanden äro ju också livsyttringar. Men han kunde ej ångra sin förbrytelse. Om han blott kunnat vara rasande över sin dumhet, såsom han förr varit rasande över sitt avskyvärda handlingssätt, vilket bragt honom på tukthuset! Men, nu, sedan han kommit till tukthuset och således blivit befriad från alla bekymmer, bedömde och övervägde han sitt handlingssätt och fann det ej så uselt, som det förekommit honom under den sista, ödesdigra tiden.

»Varför, varför», tänkte han, »skall min idé ha varit enfaldigare än andra idéer och teorier, som svärma omkring i världen och inbördes uttränga varandra, så länge jorden rullat kring sin axel. Om man fördomsfritt betraktade min idé, skulle man se, att den icke var så besynnerlig. Ack ni tvivlare, ni världskloka pygméer, varför stanna ni alltid på halva vägen, varför anses min gärning så avskyvärd? ... Kanske därför att den är ett nidingsdåd. Men vad betyder ordet nidingsdåd? Mitt samvete är lugnt. Sant är dock, att jag begått en kriminalförbrytelse, jag har överträtt lagens bokstav och utgjutit blod. Gärna för mig må de taga mitt huvud i stället ... Men i så fall skulle ju många av mänsklighetens välgörare, som ej ärvt sin makt, utan tagit den, genast vid det första steget blivit avrättade. Men de ha fullföljt sitt mål och därför — ha de rätt. Jag snavade däremot vid första steget, har därför inte haft rättighet att taga det.»

Det var endast detta, som föranledde honom att betrakta sin gärning som en förbrytelse. Efter hans uppfattning låg det

441