Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

gick alltid snett på skorna och höll sig mycket snygg. Men det märkvärdigaste och det som studenten skrattade och hade så roligt åt, var, att Lisaveta nästan alltid gick havande.

»Men du säger ju, att hon är en fågelskrämma?» anmärkte officeren.

»Inte just det; hon har en brun hy och ser ut som en förklädd soldat, men avskräckande är hon egentligen inte. Hennes ansikte är inte så tokigt och hon har godmodiga ögon. Hon är stillsam, beskedlig, tyst och går in på allt; hennes leende är till och med rätt behagligt.»

»Det tycks, som hon också hade vunnit ditt bifall», anmärkte officern och skrattade.

»Bara för sällsamhetens skull. Men vad jag ville säga dig var... den där fördömda käringen skulle jag vilja slå ihjäl och plundra och jag försäkrar dig, att jag kunde göra det utan några samvetsförebråelser», tillade studenten ivrigt.

Officeren började ånyo skratta, men Raskolnikov ryckte till... hur egendomligt var det ej!

»Med din tillåtelse vill jag göra dig en allvarsam fråga», fortfor studenten ivrigt. »Det var naturligtvis bara på skämt, jag sade så nyss, men hör på: å ena sidan en dum, oförståndig, lumpen, elak och sjuklig käring, som inte är till någon nytta, utan tvärtom till skada för alla, som inte själv vet, varför hon lever och som dessutom kan dö i dag eller i morgon. Begriper du?... begriper du?»

»Ja visst!... Jag begriper», genmälde officeren, under det han uppmärksamt såg på sin ivrige kamrat.

»Hör vidare: å andra sidan unga, friska krafter, som överallt gå gagnlöst till spillo utan understöd och det i tusental. Hundra, tusen goda verk och företag, som man kunde utföra med den gamlas pengar... Hundra, kanske tusen existenser kunde föras på rätta vägen; dussintals familjer räddas från undergång, elände, otukt, skamliga sjukdomar — och allt detta för den gamlas pengar. Döda henne, tag hennes pengar och använd dem till mänsklighetens gemensamma bästa. Vad menar du nu, skulle inte detta enda lilla obetydliga brott kunna uppvägas av tusen goda verk? En existens — emot tusen, från förruttnelse och undergång räddade liv!... En död — och däremot hundra liv; det är ju ett enkelt räkneexempel! Vad för en betydelse har i själva verket denna förtvinande, dumma och elaka gamla kärings tillvaro på livets allmänna vågskål? Inte mera än en lus’, en kackerlackas liv och inte en gång så mycket, ty käringen är mycket skadligare; hon undergräver andras liv; — helt nyligen har hon av elakhet bitit Lisaveta i fingret, man höll nära på att få taga av det!»


60