Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/64

Den här sidan har korrekturlästs

därpå lade han dem snyggt och omsorgsfullt i rent, vitt papper och slog ett snöre om alltsammans, så att det skulle bliva svårt att lösa upp. Detta gjorde han för att vända den gamlas uppmärksamhet ifrån sig, medan hon hade besvär att lösa upp knutarna, och så begagna sig av ögonblicket. Järnplåten hade han lagt ned i paketet för viktens skull, på det ej den gamla genast i första ögonblicket skulle märka, att panten endast vore av trä. Allt hade han gjort i ordning i förväg och gömt under soffan till ett lägligt tillfälle. Knappt hade han tagit fram panten, då någon ropade på gården:

»Hon går redan på sju!»

»Redan! Min Gud!»

Han skyndade till dörren, lyssnade, tog hatten och gick försiktigt som en katt nedför de tretton trappstegen. Det viktigaste återstod nu — att stjäla yxan ur köket. Att han skulle begagna en yxa därtill, det hade han längesedan beslutat. Han hade visserligen en trädgårdskniv, som kunde fällas ihop, till sitt förfogande, men han kunde icke lita på kniven och framför allt icke på sina krafter och därför hade han avgjort bestämt sig för yxan. Låtom oss vid detta tillfälle lägga märke till en egendomlighet hos de »avgjorda» besluten, som han redan fattat i denna sak. De hade alla en sällsam egenskap: ju mera »avgjorda» de blevo, desto förfärligare och omöjligare syntes de tillika i hans ögon. Oaktat den svåra inre strid han kämpat med sig själv, kunde han hela tiden icke ett ögonblick tro, att hans förehavande vore utförbart.

Till och med om det fallet inträffat att han intill sista punkten hade undersökt och avgjort beslutat allt, så att icke det minsta tvivel mer vore övrigt, — så skulle han dock sannolikt till sist ha förklarat allt vara en galenskap, en gräslighet och en omöjlighet, och avstått därifrån. Men ännu återstod det en mängd oavgjorda punkter och tvivelsmål. Var han skulle få yxan ifrån, den småsaken oroade honom alls icke; intet tycktes honom lättare än det. Nastaszja var nästan alltid borta, i synnerhet om kvällarna; antingen sprang hon in till grannarna eller i kramhandeln; men dörren lät hon alltid stå vidöppen. Det var också orsaken, varför värdinnan alltid grälade på henne. Man behövde sålunda endast, då tiden var kommen, sakta smyga sig in, taga yxan ur köket och därefter om en timme (när allt var gjort) åter ställa in den. Visserligen uppstodo väl också tvivel inom honom, om t. ex. Nastaszja möjligtvis kunde ha återvänt, då han om en timme kom för att sätta tillbaka yxan; då måste han naturligtvis gå förbi och vänta, tills hon ånyo avlägsnat sig. Men om hon nu

64