Sida:Raskolnikov (Brott och straff).djvu/85

Den här sidan har korrekturlästs

honom i ögonen, så att det värkte, och hans huvud svindlade — såsom man plägar känna sig, då man är ute och går en vacker, solig dag och har feber.

Då han vek om hörnet, såg han med pinsam oro på den där gatan, det där huset ... och måste vända bort ögonen.

»Om de fråga, säger jag det kanske», tänkte han, då han närmade sig poliskontoret.

Detta var ungefär en fjärdedels verst avlägset. Det hade helt nyligen blivit flyttat till ett nytt hus i fjärde våningen. På den förra lokalen hade han varit en gång förut, ehuru mycket längesedan. Då han kom in i portgången, såg han till höger en trappa, utför vilken en man gick ned med en bok i handen — en gårdskarl således, då är väl kontoret också här, och han steg upp för trappan. Fråga ville han icke.

»Jag vill gå in, falla på knä och bekänna allt ...» tänkte han, under det han steg upp för fjärde våningen.

Trappan var trång, brant och nedspilld med vatten. Alla kök i fjärde våningen lågo åt denna trappa och stodo öppna nästan hela dagen. Därför var luften mycket kvävande. Oupphörligt gingo gårdskarlar upp och ned med sina böcker under armen. Bud och annat folk av bägge könen kommo och gingo. Dörren till kontoret stod likaledes öppen. Här stodo några bönder och väntade. Även här var det förfärligt kvavt och dessutom kunde man knappt andas för färglukten från de nystrukna väggarna. Sedan han väntat en stund, beslöt han sig för att gå in i närmaste rum. Det var idel små, låga kammare. En pinsam oro drog honom vidare, ingen gav akt på honom. I andra rummet sutto några skrivare, som endast voro föga bättre klädda än han själv. Han vände sig till en av dem.

»Vad vill du?»

Han visade sitt brev.

»Ni är student?» frågade skrivaren, i det han tittade i brevet.

»Ja, för detta student.»

Skrivaren såg på honom, men utan stor nyfikenhet. Det var en sluskig man med slö blick.

»Av honom får jag ingenting veta; för honom är allt likgiltigt», tänkte Raskolnikov.

»Gå in dit, till sekreteraren», sade skrivaren och visade med fingret på det sista rummet.

Han trädde in i detta rum (det fjärde i ordningen); det var trångt och fullt av människor, bland vilka några bättre klädda befunno sig. Det fanns även två fruntimmer ibland dem; den ena, torftigt klädd och i sorgdräkt, satt vid ett bord mittemot sekreteraren och skrev, vad denne dikterade. Det andra

85