Den här sidan har inte korrekturlästs
289
Den 11 April, e. m.

Herr von Koch: Det är att beklaga att, när man vill åt samma mål, som jag tror att fallet är med oss alla, man icke kan blifva ense om något sätt att nå detta mål. Jag tror icke, att det finnes någon i denna Kammare, lika litet som i den Andra, som icke vill att åverkaren skall bifva befordard till straff, och att, så vidt möjligt är, att straffet skall verka till sitt ändamål att förekomma brottet. Men man är af olika tankar i afseende å utvägen at tuppnå detta resultat. Några finnas, som tro att, om brott förekomma oftare än förr, så är rätta sättet att vinna bot häremot att göra straffet strängare. Detta är en gammal åsigt med gamla anor, men som jag tror, att hvar och en, som något egnat sin uppmärksamhet åt brottmålsstatistiken, funnit vara alldeles falsk. Så snart nemligen straffet icke stått i det riktigt afvägda förhållande till brottets beskaffenhet, att angifvare, vittnen och domare funnit sig öfvertygade om rättvisan deraf, har erfarenheten visat, att brottet blifvit i den grad svårt att bevisa, att det icke sällanurartat till strafflöshet, och den naturliga följden häraf har varit att brottet blifvit mera allmänt. Talande exempel härpå hafva vi från den tiden, då stöld af ett får eller förfalskning af en bankens sedel straffades med hängning i England. Det förra brottet åtalades slutligen nästan aldrig, men oaktadt för det senare detta straff tidt och ofta tillämpades, var antalet af de falska banknotor, som inkommo till bankluckan då ofantligt, i jemförelse med sedelförfalskare som sakfäldes. Den tiden vaktades fåren sällan, och banksedlarne voro så illa gjorda, att de med mycken lätthet kunde efterapas. Men så snart detta straff hade blifvit utbytt mot i förhållande till brotten mera adæqvata, och man ungefär samtidigt dermed vidtagit preventiva åtgärder, skaffat sig bättre fårherdar och fårhundar och gjorde sina sedlar så, att det erfordrades mera skicklighet för att eftergöra dem, minskade antalet af dessa förbrytare i en otrolig proportion. Här hos oss förespåddes, då spöstraffet och kyrkoplikten afskaffades, att vårt land skulle blifva öfversvämmadt af tjufvar; men erfarenheten har visat motsatsen, och att, sedan åtminstone städernas polis förbättrats och straffet blifvit mildradt, det gått lättare att få tjufven fast, hvlket åter medfört en minskning i tjufvarnes antal. Också har hittills i vårt land liksom i alla andra der civilisationen framskrider och makten ej, för tillfället, råkat i händerna på fanatiskmen, eller råheten, lagstiftningen gått i den lyckliga riktningen att blifva mildare och mildare. Men man vill nu göra en retrograd rörelse och göra åverkan till stöld, hvarigenom åverkaren väl icke skkulle drabbas af ett mycket pinsammaremen ett mera vanfrejdande straff och blifva brännmärkt med den vrakstämpel, som enligt vårt svenska föreställningssätt åtföljer tjufven genom hela lifvet, och som litet hvar just derföre tvekar att fästa på sin nästa. Jag ber dock Herrarne att besinna hvad som blifvit anfördt af den förste talaren från vermlandsbänken, en man som kanske eger större, i särskilda landsdelar och särskilda högre och lägre befattningar förvärfvad erfarenhet såsom domare och administratör, än någon annan i vårt land.

Han visade med officiela sifferuppgifter att ehuru vår gällande lag

19
Riksd. Prot. 1874. 1 Afd. 2 Band.