Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/116

84 Nr 3. Onsdagen den 17 januari e. m. Statsoerkspropositíonen. (Forts.) väsendets personal i alla grader av en utomordentlig lojalitet och av enlivlig önskan att - trots allt misstroende och trots de minskade anslagen _åstadkomma bästa möjliga utbildningsresultat, men är det ändock ickestatsmakternas oavvisliga skyldighet att genom positiva åtgöranden visa sin förståelse och uppskattning av befälskårernas arbete? Det är alldeles otvivelaktigt att genom vad som har försummats i detta avseende jordmånen har beretts för den desperata nazistiska propagandan här i vårt land. Låt oss i första hand inom svenska riksdagen söka komma ifrån de sista årens försvarspolitik, som präglats av misstroende och småaktig snålhet och låt oss i stället sätta våra försvarsorganisationer på den rangplats i samhället, som de så välförtäna! J Ja, herr talman, jag kan inte sluta mitt anförande utan att även knyta några reflexioner till det anförande, som herr finansministern höll iförmiddags i denna kammare. Han dokumenterade sig där liksom vid mångatillfällen förut såsom en utomordentligt stor optimist, vilket ju inte i och för sig är något fel, men nog är det synnerligen farligt att bygga rikets finanser på en sådan uppfattning. Enligt vad man kunde förstå av herr finansministern, vore det en ren bagatell att uttaga den extra förmögenhetsskatt, somföreslagits för förmögenheter över 50,000 kronor. Man måste verkligen fråga sig: vilket begrepp har egentligen herr finansministern om penningen ochpenningens värde? Jag vet nog, att det finns många i vårt land, som förmena, att han överhuvud taget inte har något begrepp om penningen, men jag hoppas med hänsyn till landets välfärd, att detta endast måtte. vara ett dåligt och elakt förtal. Men av herr finansministerns argumenteríng i förmiddags kan man inte få annat än den uppfattningen, att han föreställer sig, att landetsnationalförmögenhet ligger upplagd på en presenterbricka, färdig att offras på desocialistiska hugskottens altare. Men ledsamt nog för herr finansministern är det inte så. Vår nationalförmögenhet ligger inte i reda penningar, den ligger i olika företag, investerad i jordegendomar, skogsegendomar, fabriker och andra företag av olika slag, och det är alldeles påtagligt, att just den förmögenhet, som tjänar produktionen, har svårast att lösgöra kontanter i en situation som den närvarande. Och jag skulle inte heller tro, att herr finansministern önskar, att dessa penningar, som han nu eftersträvar att beskatta, skulle finnasdisponibla i form av kontanter. Hela hans eget resonemang gick ju ut därpå, att han önskar en livligare investering i affärsliv och produktion, för attdärigenom måtte åstadkommas en konjunkturförbättring. Hur skall då en företagare kunna komma ut med de extraförmögenhetsskatter, som här föreslås? Jo, antingen skall hans företag giva en sådanutomordentlig avkastning, att han av denna kan betala de extra skatterna, ellerockså måste han försöka att omvandla sina naturavärden i, penningar.Huruvida han kan göra detta, står givetvis i vida fältet, och uppenbart är, att om herr finansministern får fortsätta att ytterligare bygga upp svårigheter och extra utgifter för vårt näringsliv, så kommer han snart nog fram till den punkt, då det inte längre finnes några värden att beskatta. Nu hoppas jag, att herr finansministern inte själv skall taga så allvarligt på sina projekt! Vi fingo i slutet av förra årets riksdag, på en av dess sista dagar, uppleva, att herr finansministern såväl i denna kammare som i den andra framförde allvarliga påminnelser mot de resultat, vartill särskilda utskottet hade kommit fram, alltså mot just samma finansieringsprogram, som han själv hade föreslagit vid riksdagens början. Jag hoppas således, att även i år herr finansministern skall under riksdagens lopp komma på bättre tankar och finna andra medel, som redan i dag ha antytts, för att finansiera vår budget!