Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/51

Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 19 Statsverkspropositionen. (Forts.) tydande nedskärningar i jämförelse med de statsverkspropositioner, somframlagts från och med år 1930 till och med 1932. Den ökning av lånebudgeten, som inträtt, är en ökning, som framkallats av att den nuvarande regeringen anser det riktigt att bedriva den politiken, att man sätter i gång allmännaarbeten med hjälp av lånemedel. Det gäller här utgifter, som icke förekommit tidigare och som jag förmodar icke skulle förekommit, såvida en annanregering och en annan finansminister hade haft hand om saken. Åtminstone drar jag den slutsatsen av de båda anföranden, som nu ha hållits här. Lånebudgeten kan man icke bedöma, om man inte först försöker komma överens om vilka utgångspunkter man skall ha, när det gäller bekämpandet av den ekonomiska depressionen. Det tjänar ingenting till att föra ettresonemang om lånebudgeten, om man går ut ifrån rakt motsatta uppfattningar rörande sjukdomens art och vad som skall göras. När det gäller att bedöma en ekonomisk sjukdoms art och att vara ekonomisk läkare, får man tänka på att, vad man än kan säga om de vanliga läkarna, så veta de åtskilligt mycket mer om människokroppen och dess funktioner, än vi veta om det ekonomiska livet, och därför är det alldeles naturligt, att man på den punkten har olika meningar om vilken medicin som är den riktiga. Men det är klart, att man inte kan kritisera en motståndare och använda sådana ord som »oro» och »all- var» o. s. v. utan att försöka förstå den utgångspunkt han har. Om av två läkare den ena anser, att en patient, som befinner sig illa, skall botas genom en svältkur, under det att den andra anser, att han är undernärd och måste botas genom en bättre diet, är det klart, att de komma till olika ordinationer, och det är precis vad som sker i detta fall. Det finns en uppfattning, som mycket utpräglat representeras av herr Hamrin, och den innebär, attdepressionen skall botas genom att man på olika sätt försöker skära ned allmänna och jag förmodar också enskilda utgifter. Den uppfattningen skall jag inte kritisera mer än till en viss gräns. J ag skall inte förneka, att kriser kunna ha sin uppgift att fylla därigenom att man därunder låter företag gå under, som inte ha möjligheter att leva. Och det heter ju ofta, att den första delen av en kris har en rimlig uppgift att fylla i det ekonomiska livet. Vad jag däremot tror, att fler och fler kommit till insikt om, det är att den fortsatta depressionen, sådan vi upplevat den under de senaste åren, ser ut att vara en ekonomisk kris av ett annat slag, som inte kan botas genom att man säger: Låt allt ryka, som inte kan stå sig! Allt eftersom priserna åka ner, blir det fler och fler företag, som komma på osäkra fötter. Man säger då: De som äro på osäkra fötter skola försvinna och lämna plats åt de friska. J ag tror detta är en politik, som visar sig omöjlig att följa, och det ena folket efter det andra har också upphört att gå på den linjen. Men i det ögonblick man upphör därmed, då man kommer till insikt om, att räddningen inteligger i att skära ner alla utgifter, både enskildas och samhällets - det var den uppfattning vi kommo till förra året, och jag vill säga, att flera år förut hade det uttalats av det socialdemokratiska partiet här i riksdagen, att man borde söka skaffa fram arbetstillfällen genom samhällets medverkan - i samma ögonblick ledes man över till den politik, som vi här fört. Den måstenaturligtvis bedömas efter sina följder, men om man vill vara rättvis _ och jag skulle tro, att man här i kammaren är van vid ett lugnt övervägande - måste man också tänka på hur läget skulle gestaltat sig, om inte dessa anstaltervidtagits. När man frågar sig, vilka konsekvenser denna politik haft, kan man också fråga sig, hur det hade varit, om man fortsatt på nedskärningens väg eller, jag skulle snarare säga, slagit in på den radikala nedskärningens väg, eftersom vi i vårt land icke på allvar tagit något steg i den riktningen. Och här skall även jag be att få citera något som jag läst. Det är från en av de