Sida:Rd 1934 C 16 3 2 FK motioner 147 261.djvu/211

Den här sidan har inte korrekturlästs
Motioner t Första kammaren, Nr 154. 1


Nr 154. Av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., om åtgärder mot samhállsfarligm, arbetsinställels-er samt åtgärd-er fi övrigt till främjande av samhällsfreden. Lagstiftningsmakten i vårt land har länge intagit en närmast passiv hällning till de för samhället i dess helhet betydelsefulla frågor, som sammanhänga med regleringen av arbetsvillkoren mellan parterna på arbetsmarknaden. Åt parterna själva har därvid överlätits att ordna dithörande förhållanden, medan lagstiftningsmakten - bortsett från den allmänna avtalslagstiftningen - inskränkt sig till att anordna oparti.ska organ för medlings- eller skiljedomscförfarande, vilka ställts till förfogande för de tvistande parterna, i den män de ville anlita desamma. Den enda tvingande bestämmelsen har varit den i lag om medling i arbetstvister föreskrivna skyldigheten för de tvistande att hörsamma förlikningsmans kallelse att sammankomma till förhandling. Denna passivitet grundade sig ingalunda på avsaknad av exempel på sådana företeelser, som syntes förtjänta av reglering i la-gstiftningsväg. Den sammanhängde med en övervägande liberal-individualistisk syn på samhällsföreteel-serna. Härmed förmäldes uppfattningen, att det ej kunde vara till gagn för arbetsfredens bevarande att forcera fram en lagstiftning emot de närmaste intresserade parternas önskningar, en uppfattning som dock ej bör fä vara vägledande ä ett område, där fråga är om stora samhälleliga värden. I väsentlig mån torde passiviteten ha grundats också på de förväntningar, som knötos till parternas vilja och förmåga att själva ävä-gabringa en tillfredsställande rättsordningpä området i samma män som bättre förutsättningar uppkommo genom organisationsväsendets stabilisering och kollektivavtalsväsendets utveckling. År 1928 övergav lagstiftningsmakten sin tidigare intagna passiva hållning genom antagandet av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol, genom vilka den rättsordning i frå-ga om kollektivavtal, som utbildat sig, till sina huvuddrag erhöll laglig sanktion och tvister om kollektivavtals tolkning och tillämpning samt deras bestånd, d. v. s. rättstvister, gjordes till föremål för obligatoriskt avgörande genom rättsligt förfarande. Denna lagstiftning, som genomfördes under bestämt motstånd från arbetarhàll, har i praktiken visat-sig vara ett verksamt medel till arbetsfredens upprätthållande, varom vittnar det betydande antalet till arbetsdom-stolen hänskjutna och av densamma avgjorda tvister. Att lagstiftningen numera i praktiken omfattas med förBihan-g till riksdagens protokoll 1984. 8 saml. Nr 154-155. 1