Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/180

Den här sidan har inte korrekturlästs

80 Nr 17. Onsdagen den 6 maj 1942.

An-slag till jorclfonden. (Forts.) utan av så pass dålig beskaffenhet, att en snar rättelse måste påkallas. När sådant behövs, har det gått ganska långt. Och det gällde likväl nya hus. Men bortsett från detta har jag ansett, att denna verksamhet har en uppgift att fylla. Den utgör ett led i de sociala jordpolitiska åtgärder, som staten vidtar. Men i det nuvarande läget har jag av de skäl, som herr Andersson anfört, ansett, att i första hand en begränsning av denna verksamhet och kanske t. o. m. ett uppehåll däri under en tid framåt borde komma till stånd. Även andra, som tidigare ha varit intresserade av denna verksamhet, ha kommit till samma uppfattning. En partivän till herr Alfred Andersson, som för övrigt sedan flera år tillhör en av våra egnahemsnämnder, har i utskottet kommit till sammal uppfattning som herr Mannerskantz och jag, och hans namn återfinnes också under reservationen.

Herr talman! Nu har mitt anförande blivit även det något fylligare än jag tänkt. Jag ber bara att fåyrka bifall till reservationen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skulle inte ha tagit till orda, om inte herr Alfred Andersson nästan gjort sig skyldig till provokation. När han sade, att det var de stora godsägarna, som uttalat missnöje med arrendeegnahemsverksamheten, -så antar jag, att de flesta här trodde, att han menade mig. Jag vill påstå, att jag aldrig har visat sådant missnöje, vare sig i jordbruksutskottet eller här i kammaren, som han ville göra gällande att vissa större jordbrukare hade gjort. J ag vet inte, vilka han» därvidlag menar. Det finns inte så gott om större jordbrukare, vare sig här i kammaren eller i landet. Det enda, som har förekommit, är, att vi ha sagt, att det skall bli så god regi som möjligt på detta och att det inte får gå upp till vilken kostn-ad som helst, ty då skall man börja se efter, om man inte kan göra ändringar för att vinna förbättringar. En sådan kritik gör en dylik sak mycket mer nytta än om man baraš låter allting rulla och bli hur tokigt som helst. Den åsikten kommer jag att; förfäkta ganska länge, herr Alfred Andersson.

Sedan säger jag som herr von- Stockenström, att det var en felaktig slutsats herr Andersson drog. Om byggnadskostnadernas höjd är ett starkt skäl för reservanterna, har herr Andersson formulerat det så pass pregnant och uppenbart, att slutsatsen borde ha blivit: låt den saken bli ordnad- först. Jag tror, att det hade varit klokt att så göra.

Det mest vägande skäl för anslaget, som jag tycker har framförts här nu, är det, som kom från herr statsrådets sida, att det finns en byggnadsarbetarkår, som egnahemsstyrelsen brukat använda till sådana här arbeten. Men jag skulle inte tänka mig, att det är den minsta svårighet att omedelbart få den place- rad i arbete för enskildas eller för domänverkets räkning, som kanske då och då behöver.bygga någon gård på kronans egendomar. Det vore inte någon större svårighet att ordna ett sådant samarbete. Jag anser alltså, att det skälet inte får vara avgörande, när det gäller statsfinanserna. Dessutom bör man väl akta sig litet för att använda kronogårdar på det sättet, att man styckar upp dem, om detta inte är absolut betingat av de geografiska förhållandena.

Jag tycker, att det vore riktigt, om första kammaren i dag ville visa åtminstone någon skymt av sparsamhetsvilja, vilket det finns möjlighet till här utan att göra något ohägn. Därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Endast ett par ord! Jag vill säga ett tack till herr Mannerskantz för hans ändrade inställning sedan vi talade om frågan i utskottet. Jag har tidigare sagt, att herr Mannerskantz i dag vant ytterst försiktig, men i utskottet var det inte samma tonarter, herr Mannerskantz. När vi i detta sammanhang talade om småbruk överhuvud taget, vill