Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/312

Den här sidan har inte korrekturlästs

33 Nr 19. Onsdagen den 20 maj 1942.

Ang. t" *° m* " förfaringssätt att redogöra för vissa regeringsátgärder. (Fort/s.)

gen så långt som den innebär en reaktion mot att utskottet framför en kritik av så att säga lägre valör genom att skjuta § 107 åt sidan. Men man kan tänka sig en annan företeelse, soin vi ha exempel på i de två följande anmälningarna av utskottet. J ag vill hävda, att de principiellt ligga till på ett -an- nat sätt.- Jag bör kanske förutskicka, att i dessa två punkter har jag också till att börja med i utskottet framställt yrkande om anmärkning och först i andra han-d gått med på en anmälan. Men i båda dessa fall - vi få ju diskutera dem senare - ligger saken så till, att viktiga omständigheter icke ha kunnat bli tillförlitligt utredda av konstitutionsutskottet. Det har varit sakförhållanden, som utskottet inte har kunnat skaffa sig tillförlitlig kännedom om. J ag ber herrarna att erinra sig, att konstitutionsutskottet vid anskaffande av utredning i deohargeämenden är sämre ställt än andra utskott. Ett annat utskott kan vända sig till regeringen och begära upplysningar om både det ena och det andra, men det hör till god ton, att under dechargearbetet vänder man sig inte till regeringen, utan man söker finna sig till rätta så långt man kan på grundval av de till förfogande stående papperen, och dessa äro stundom så beskaffade, att de inte kunna ge full klarhet. I denna situation, som kanske är ofrånkomlig med deeh-argearbetets upp-läggning, har utskottet befunnit sig vid de följande två punkterna. Vi ha helt enkelt inte varit fullt säkra på vårt bedöman-de av själva sakförhållan-dena, vi ha inte kunnat få full visshet därom, och då ha vi, märk väl, i dessa punkter inte kommit med annat än en anmälan om fakta, så långt vi ha kunnat uppfatta dem; vi ha inte kommit med några, som helst kritiska omdömen. Då så är fallet, gäller ju inte den dom, som herr Engberg enligt min tanke med rätta fällde med avseende på den första punkten.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag skulle i huvudsak kunna instämma med herr Herlitz. Jag har bara varit med om ett av dessa omförmälanden, men om herr Engberg tror, att i denna oniförmälan ligger någon kritik, så är dettai varje fall för min del inte fallet. Jag kan inte finna annat än att konstitutionsutskottet liksom varje utskott skall ha möjlighet att utan att utöva kritik emot ett statsråd fatta ståndpunkt till och uttala omdömen i frågor, som ha varit under Kungl. Maj:ts behandling. Det är bara konstitutionsutskottet, som har det samlade materialet, genom att konstitutiionsutskottet får in statsrådsprotokollen. Vad finns det egentligen för skäl, herr talman, att förneka knnstitutionsutskottet att, såsom är fallet i omförmälan m 2, ange sin ståndpunkt beträffande tolkningen för framtiden i en lag-fråga, där det gäller en mycket viktig medborgerlig rättighet? Jag kan inte för min del finna., att grundlagen .på något sätt förbjuder konstitutionsutskottet att göra en dylik omförinälan. Det skulle då vara § 90, en paragraf, som är vagt skriven och som man i praxis har kommit mycket ifrån, sedan den skrevs för länge sedan.

Herr Engberg var också inne på frågan om reservationsanmärkningarna. Jag har för min del under de år jag har varit ordinarie ledamot av konstitutionsutskottet - jag är ju inte det längre - inte deltagit i någon reservat-ions- anmärkning, och jag kan därför yttra mig oberoende av något föregående ståndspunktstagande. När systemet med reservationsanmärkningar för ungefär hundra år sedan - om jag inte missminner mig - börjfidß, Så Val Väl all ledningen, att majoriteten i konstitutionsutskottet inte ville förmena minoriteten eller enskilda ledamöter i utskottet att utöva kritik emot Kungl. hia.) 2138 beslut. Det är väl den uppfattningen, som sedermera under aolla de gangflë åren har fortsatt att göra. sig gällande. Finns det egentligen något skal att 1 vårt samhälle, som så långt skilt från 1809 års, förrn-ena enskilda leda