Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/321

Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 20 maj 1942. Nr 19. 47

Ling. vissa avtal mellan fw M och industriföretag. (Forts.) ler avtal med varjehanda industriföretag och andra angående leveranser av för folkhushållningen betydelsefulla varor. Jag behöver ju ej framhålla, att man i utskottet naturligtvis har, rent sakligt sett, med stor sympati betraktat strävandena att genom kraftåtgärder av olika slag säkerställa tillgången på betydelsefulla varor. Den enda fråga, som konstitutionsutskottet har rest, är frågan om hialruvida sådana avtal borde av regeringen ingås utan riksdagens medverkan e er ej.

Jag ber att få börja med en erinran om hur saken ligger till rent konstitutionellt sett. Det är ju på det viset, att vår grundlag inte bara säger, att riksdagen har makt över statsutgifterna, så att Kungl. Maj:t, då statsmedel skola utgiva-s, måste ha täckning i ett riksdagens beslut - regelmässigt om anvisande av anslag. Det är därutöver så, att då det gäller att, såsom det uttryckes i grundlagen, belasta riket med ny gäld, d. v. s. ingå avtal, genom vilka staten iklädes en betalningsförpliktelse, då gäller principiellt även därom, att riksdagens samtycke fordras. Detta är helt naturligt, ty upprätthölles inte denna regel, så skulle ju riksdagen ideligen stå inför det förhållandet, att det uppkomme skulder, som den vore nödsakad att gälda genom anvisande av anslag utan att den hade haft tillfälle att pröva saken på förhand. Det kunde också anföras många exempel på, att riksdagen i gamla tider har tagit denna regel på fullt allvar, att riksdagen har reagerat mot sådana åtgärder från Kungl. Maj:ts sida, som ha inneburit ett stiftande av gäld, ett fördjupande i skuld utan riksdagens samtycke. Jag behöver bara erinra om hur riksdagen i gammal tid har reagerat mot att Kungl. Maj:t anställt tjänstemän utan stöd i av riksdagen fastställdastater. Detta anställande av en tjänsteman betydde att ikläda staten en för framtiden bindande gäldförpliktelse, som sedan fick infrias av riksdagen genom nya anslag.

Detta är ett exempel från ett litet område. Man kunde ta exempel från större områden. Det har väl också varit ganska erkänt på senare tid - jag bortser från krigsförhållandena - att ingående av en sådan förbindelse, som det här är fråga om, kräver riksdagens samtycke, som visserligen kan ges på mangahanda olika sätt, stundom ganska enkelt och formlöst genom ett uttalande i en utskottsmotiv-ering eller dylikt, men i varje fall i någon form.

Konstitutionsutskottet har nu konstaterat, att Kungl. Maj:t i åtskilliga fall har gått till riksdagen och fått riksdagens godkänn-ande av sådana här åtgärder. Det har inte varit lätt för oss att förstå, i vilka fall Kungl. Maj:t egentligen har ansett att man behövde gå. till riksdagen. Då vi försökt att urskilja nå.- gon princip, som Kungl. Maj:t därvidlag kan ha följt, ha vi misslyckats. Vi ha tyckt, att det har varit ganska tillfälligt, hur avgörandet därutinnan har utfallit. Faktum är emellertid att det finns en del fall, i vilka Kungl. Maj t har utverkat ett formligt medgivande från riksdagens sida. Men vi ha även en hel del avtal, där detta icke har skett, och jag ber att få understryka för kammarens ledamöter, att det här är fråga om avtal av ganska stor ekonomisk räckvidd. De innebära, att staten i sista hand ikläder sig skyldighet att om andra utvägar brista, inlösa vissa varor, och dessa betalningsförpliktelser tippgå, om jag inte räknat fel, till något över 100 miljoner kronor. Jag betonar att jag har fullt klart för mig, att det inte är fråga om att statens förlust skulle bli så stor. I många fall kommer nämligen sliaten sannolikt aldrig att behöva inlösa varorna, i vissa fall ingår i avtalet en klausul som gör? det möjligt för staten att häva avtalet och i stället betala en mindre ersättning och i andra fall bör väl staten kunna. sälja de varor som den får inlösa D li (sliaflfraë som jag niärïilnt, ärudärför bara ett teoretiskt, allra högsta belopp, män blivifgšlglåšåšå? a en fclfestfillfllflg om rackvidden av de förbindelser som