Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/413

Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 67

Any. åtgärder för bostadsproduktionens främjande m. m. (Forts.) böra:inkomma på dem». I nästa mening ställer man emellertid i utsikt skärpta lagbestämmelser, om krisen skulle förvärras, och talar om att eventuellt ålägga kommunerna skyldighet att skaffa fram ett tillräckligt antal smålägenheter. Med anledning av detta uttalande skulle jag vilja göra några randanmärkmn ar. -

lšen som något har sysslat med kommunala frågor, särskilt bostadsärenden, vet, vilken lång lidandes historia det många gånger kan vara för en kommun att uppnå något resultat. Den rika flora av kommissioncr, som finns under denna kristid och som maninte kan komma förbi, då det gäller att vidtaga åtgärder på det ena eller andra området, kan vara ett av de hinder, som resa sig i vägen för ett kommunalt initiativ. Jag bor själv i en stad, som är i den lyckliga belägenheten att inte ha någon egentlig bostadsbrist. För närvarande är det ingen i denna stad som saknar bostad. Men den ledighetsprocent av bostäder, som har funnits i staden, krymper alltmer samman, och vi kunna mycket väl räkna ut, när den stunden kommer, då det inte skulle finnas tillräckligt med bostäder av smålägenhetstyp. Stadens drätselkammare sökte därför på höstsidan eller eftersommaren i fjol att intressera en byggmästare i staden att köpa en av stadens tomter till synnerligen lågt pris för att därigenom råda bot på en befarad bost-adsbrist, som man tog för givet skulle komma inom kort tid. Det bygge, som det rörde sig om, gick på cirka 3/4 miljon kronor, och huset skulle stå färdigt den 1 april i år. Byggmästaren vidtog alla förberedande åtgärder, skaffade ritningar och annat dylikt som behövdes samt ingick till industrikommissionen med begäran om materialtilldelning. Det gällde närmast

cement. Då dekreterade emellertid industrikoinmissionen, att någon cementtill delning kunde det icke bli, ty det finns ingen bostadsbrist i Hälsingborg. Kommissionen ansåg sig således ha bättre överblick över läget i Hälsingborg än hälsingborgarna själva.

Det är givet, att sådana motgångar som denna kunna slå ned humöret på kommunalmännen, då de försöka att göra sitt bästa. Nu vill jag ju. tillägga, att detta besked från industrikommissionen har rättats till sedermera, så att bygget kommit till stånd, men ett halvt år försenat. Det är ju dock möjligt, att man även på andra håll haft erfarenhet av dylika motigheter, och därför skall man inte - vilket ju inte skett så mycket här i dag, m-en som förekommit vid andra tillfällen - ropa på kommunernas initiativ. Den goda viljan finns nog ändå ute i kommunerna. i

Jag vill vidare framhålla, att då man inom Socialdepartementet tar under förnyat övervägande, vilka åtgärder, som kunna behöva vidtagas för att intressera kommunerna, och kräver deras medverkan, bör man komma ihåg de hårda engagemang, som kommunerna ha fått lov att påtaga sig under denna krigsoch kristid. Skatterna stiga våldsamt, svårigheter av olika slag hopa sig, och nian vet, att den tiden inte är långt avlägsen, då man kan komma nära bristningsgränsen. Nu kan man ju säga, att om man skall vidtaga åtgärder mot bostadsbristen, kommer det på ett ut, om kommunerna b-etala det allmännas tillskott eller om staten gör det. Jag vill gentemot ett dylikt resonemang ha sagt, att om kommunerna skola bära en väsentlig del av bördan, blir det en ojämnhet 1 beskattningen, en ojämnhet som vi ju försöka att på annat sätt motarbetannstaten bör taga på sig det väsentligaste av den ekonomiska bördan även 1 fortsättningen. Därigenom åstadkommer man nämligen också i viss mån en skatteutjämning, något som vi väl alla sträva efter.

J ag tror mig kunna försäkra, att kommunerna äro lika intresserade att vidtaga atgärder på här berörda område som de statliga myndigheterna. Om vi i kommunerna bara få det stöd, som vi ha rätt att kräva, tror jag också, att initiativ icke skola fattas. \