43 Nr 15. Onsdagen den 22 april 1942.
Anslag till byggande av skogsvägar m. m. (Forts.) vara ett väsentligt led i skogsvården, och eftersom för skogsvår-dande uppgifter ginge ut en bidragsprocent av 50, funno vi det vara rimligt att så skedde även i detta fall. Nu blev det inte så, och det gällde att se efter, hurudan verkan varit sedan kungörelsen trädde i kraft i juni 1941. Därför bad jag länsjägmästaren i mitt län att lämna mig en redogörelse för hur det hade verkat. Den redogörelsen begagnade jag i årets remissdebatt, och jag framhöll då, att med de stora krav, som nu ha ställts från statens bränslekommission alldeles särskilt på Västernorrlands län om bränsleanskaffning, har det visat sig, att dessa bidrag bli alldeles för njugga. Jag återkom då till samma tanke, att man borde ha ett grundbidrag på 50 procent. Det är den ståndpunkt. som länsstyrelsen för sin del har företrätt i frågan.
Jag vill också säga till herr Sundberg, att när han talar om det där direktivet, må han bemärka, att det skall tillämpas, då det är en kö av sökande. Men så länge detta reservationsanslag räcker, gå bidrag ut och ges till åtskilliga, som borde kamma noll men som nu få bidrag, därför att det finns. pengar kvar att dela ut. Så ligger det till.
Herr Andersson, Alfred: Jag skulle vilja tacka herr Näslund för den lektion, han var vänlig ge mig om enkronasvägarna. Det är möjligt, att jag är oriktigt underrättad, men när vi kommo upp till lappbyarna, var det välvilliga norrlänningar, som upplyste om att den och den vägsträckan inte ens kostat en krona metern i anläggning, men väl hade andra kostat väsentligt mer. Jag menade då, att har man kunnat bygga vägar, där vissa sträckor kostade bara en krona metern, kan man nog bygga vägar i Norrlands skogar till ett lägre pris än 5 kronor metern. - Jag tycker inte. att man i debatten skall göra alltför stora överdrifter. Det gagnar inte saken.
Herr Engberg har så vackert talat om dessa bakskogar, som ligga långt avsides, men som i och för sig äro mycket värdefulla, fast de inte nu kunna utnyttjas. Då menar jag: äro dessa skogar -så värdefulla, bör det väl ligga i sakens natur, att ägaren till dem gör allt för att prestera de 50 procenten, så att han kan komma fram till dessa värdefulla skogar och utnyttja dem. På ett tiotal år skulle han väl mycket väl hinna med att både förränta och amorter-a det belopp, han måste skaffa. Jag upprepar ännu en gång, att 50 procent enligt min mening är ett mycket stort statsbidrag, och så långt som till 75 procent kan jag för min del icke i närvarande stund vara med om att gå.
Nu har herr Engberg i minst tre omgångar talat om att det är de stora mäktiga bolagen däruppe, som ta lejonparten av denna förmån. Ja, hur är det då ställt i det verk, som har att utdela detta bidrag? Det måtte vara illa ställt där, tycker jag, om man år efter år kan ge dessa mäktiga bolag en förmån framför de, såsom man säger, fattiga Norrlan-dsbönderna. Att det inte blivit kraftig opposition från Norrlandshåll förrän just i dag, förvånar mig, om det varit så illa ställt på detta område, som herr Engberg såsom landshövding däruppe här påstår. Då tycker jag, att herr Engberg såsom hövding i det länet och med den stora förmåga han har bör kunna göra en mycket värdefull påminnelse på det håll, där man har att syssl-a med dessa ting, för att ernå största möjliga rättvisa och kunna ge största möjliga hjälp åt de fattiga Norrlandsböndcr, som äro skogsägare.
Herr Näsström: Herr talman! Utöver vad herr Engberg sagt ber jag att få tillägga några ord. Jag instämmer i allt vad han yttrat men ber dessutom att få anföra några synpunkter.
När de kommunala myndigheterna tillsammans med de skogliga nu skola ålägga Skogsägarna att avverka en viss vedkvantitet, komma de i en mycket
