88 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.
Qing. vägväsendets förstatligande. (Forts) hålla proportionen sådan den nu är, och längre än nu föreställer jag mig att man från statsmakternas sida inte skäll vara villig att sträcka sig i fråga om statsbidrag till ett vägväsen, som med större eller mindre rätt betecknas såsom liggande i den kommunala förvaltningens hand. Större bidrag i förhållande till de totala kostnaderna än för närvarande föreställer jag mig att riksdagen inte skall vara villig att lämna utan att samtidigt utsträcka statens inflytande över själva förvaltningen. Om den dagen kommer, då kostnaderna för vägväsendet stiga, betyder det föreliggande förslaget om vägväsendets förstatligande att städerna få bära tre fjärdedelar av den vägskattebörda, som
landsbygden skulle ha burit. Det skulle alltså inte förvånat mig, om man
hade opponerat från städernas sida, men det har man inte gjort.
Lika mycket har det förvånat mig att man inte från landsbygdshåll uppskattar denna åtgärd. J ag tror för min del att detta i stor utsträckning beror på missförstånd. När det talas om landsbygdens förvåning, så är detta f. ö. inte ett riktigt uttryck för verkliga förhållandet. Säg hellre: vägstyrelsernas oförståelse för saken! Om herrarna gå ut till landsbygdens breda massor och göra klart för dem vad förslaget verkligen innebär, skulle det vara mycket underligt, om de skulle opponera mot att bli befriade från en skattebörda, vars tyngd de känna, för en uppgift, vars värde såsom en kommunal uppgift många av dem icke ha det bittersta begrepp om. Detta är sanningen.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Nisser: Herr talman! Jag ämnar inte ingå i några detaljer rörande detta stora spörsmål. De ha ju här redan behandlats så grundligt och skärskådats från så olika utgångspunkter, att även den som inte haft tillfälle att läsa vare sig den kungl. propositionen eller utskottsutlåtandet bör ha kunnat bilda sig en ganska god uppfattning om vad som där står att läsa.
N är man ställes inför en så genomgripande omorganisation av vägväsendet som här föreslås, frågar man sig- naturligtvis omedelbart: vad har det varit för fel på den tidigare organisationen? l vad avseende har vägväsendet, såsom det nu är ordnat, inte kunnat fylla de krav, som rimligtvis böra ställas på en väl ordnad organisation? Ja, saken är tydligen den att man icke har några sådana anmärkningar att framföra. Såväl i den kungl. propositionen som i utskottets utlåtande har ju uttalats, att den nuvarande organisationen handhaft sina uppgifter på ett i det stora hela mycket tillfredsställande sätt.
Men varför skall man då börja ändra på denna organisation, som har fyllt sin uppgift på ett mycket tillfredsställ-ande sätt? Ja, när man läser handlingarna, finner man att det inte alls är vägväsendet såsom sådant som kräver en omorganisation. Tvärtom har ju frågan om förstatligandet redan tidigare varit uppe till behandling, och såväl 1920 som 1929 års vägsakkunniga ha avvisat denna tanke. Samma ståndpunkt intog också departemenschefen i sin proposition till 1934 års riksdag. o
Vad är det då som har inträffat och som gör att man nu frångar denna tidigare intagna ståndpunkt? Ja, det är kommunalskatteberedningens svarigheter att komma till rätta med problemet om kommunalskatternas mera hkformiga och, såsom det säges, rättvisa fördelning. Det är alltsa en ren beskattningssynpunkt, som här har kommit att göra sig gällande. Koommunalskatteberedningen har tydligtvis ägnat ett mycket ingående arbete at att overvinna dessa svårigheter, men när beredningen icke lyckats, har den givit upp, och man har i stället, för att få bort hela denna svårighet, figurligt talat begart Johannes Döparens huvud på ett fat. Jag vet inte om ett dylikt motrv kan anses fullt bärande i en fråga sådan som denna. Man undrar, om inte kommunal
