Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/618

Den här sidan har inte korrekturlästs

53 Nr 22. onsdagen den 10 juni 1942 f. m,

Förslag till rättegångsbalk. (Forts) kan det bli obegränsad frihet att fotografera. i Stockholm, men förbud i Uppsala. I Söderhamn får man kanske fotografera, men inte i Bollnäs. I Norrköping kan det vara tillåtet, men inte i Linköping. I Göteborg får man kanske fotografera, men inte i Uddevalla, o. s. v. Detta är emellertid inte den största risken, utan det är att man kanske vid samma rätt tillåter den ena tidningen att fotografera, men den andra inte, beroende på. vilken inställning domaren har till respektive tidningar och vilken sammansättning domstolen har.

Jag beklagar mycket att reservanten inte lyckats finna en formulering av lagtexten och motiveringen, som utesluter ett sådant godtycke och sådana orätt? visor. I det fallet skulle jag utan tvekan ha ställt mig på herr Siljeströms ståndpunkt. Nu är jag faktiskt ganska osäker om huruvida denna reservation ger den lösning, som jag skulle ha önskat. Jag är alltså., herr talman, tveksam, huruvida jag kan rösta för den.

Herr Magnusson, Theodor: Herr talman! De exempel, som herr Olsson har lämnat, äro givetvis inte vackra, men jag ber att få fästa uppmärksamheten på att det i flera fall rörde sig om bilder, som voro tagna utom rättssalen. Det var ju ett konditori, och det var bilder av hur fångarna fördes till eller från rättssalen. Det är just på detta sätt en del tidningar komma att göra för att kringgå bestämmelsen. De komma att ta bilder utanför rättssalen och sätta in dem i pressen.

Men jag tycker inte heller det är riktigt rättvist, att ett exempel från en bildtidning eller från den s. k. kolorerade pressen skall generaliseras att gälla för alla tidningar i hela Sverige. Det är dock en väldig skillnad på denna press och dagspressen. Den senare har veterligen inte visat något större intresse för att fotografera exempelvis unga brottslingar. Tidningarna ha själva ålagt sig mycket stränga restriktioner därvidl-ag.

Vidare är det inte heller rätt att, när man nu talar om dessa ting, bara fästa sig vid brottmålen och vid personer, som äro anklagade för mer eller mindre grova brott. D-et är ju så många andra exempel, som ha framdragits under debattens tidigare skede. Varför skall man fullständigt nonchalera dem? Det kan naturligtvis sägas., att det är ett lidande att bli fotograferad för den, som blivit oskyldigt anklagad. Men det största lidandet för honom torde vara, att hans namn blir nämnt i tidningarna. Det är däri lidandet till väsentlig del ligger, ty det är på så sätt han -blir beryktad. Men om man nu också kan anföra ett eller annat sådant avskräckande exempel, som här har gjorts, är det väl inte rimligt att för den skull med ett slag ta bort varje möjlighet till fotografering, när den förut har varit fri, naturligtvis med domarensmer eller mindre restriktiva ingripande.

Det är alldeles riktigt, såsom herr Olsson påpekade, en svaghet i den siljeströmska reservationen, att den lämnar plats för godtycke. Det kan vara en domare, som kanske har en viss aversion mot någon tidning. Det kan kanske vara en domare, som principiellt är motståndare till all fotografering i rättssalen. Tillämpningen kommer då att bli olika på olika håll. -

Under dessa omständigheter vore det enligt min mening riktigare att bibehålla den nuvarande ordningen. Det skulle alltså innebära bifall till herr Brantings reservation, som går ut på att man inte *skall göra någon ändring i de nu rådande förhållandena. -

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt yrkande om bifall till herr Brantings reservation.

Herr Ûlsson, Karl Johan: Herr talman! Endast ett par -ord. Jag ber kammarens ärade ledamöter kontrollera i tidningen, -att av de bilder, som förekomma