i olika hänseenden komplettera vår straff- och tvångsmedelslagstiftning för att bereda ökat skydd för statens yttre och inre säkerhet. I sådant hänseende hade bl. a. föreslagits en lagstiftning, med stöd av vilken sammanslutningar med landsskadliga syften skulle kunna upplösas. Vid övervägande av skälen för och emot en förbudslagstiftning hade departementschefen ansett en lagstiftning böra komma till stånd, som beredde möjlighet att, då det i en kritisk situation prövades nödvändigt, ingripa mot organisationer av det slag, varom här var fråga.
Den åtgärd, departementschefen i anslutning härtill föreslog, innebar, att sammanslutning av angivet slag skulle kunna upplösas efter samfällt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Rörande verkningarna av ett dylikt upplösningsbeslut anförde departementschefen, att detsamma finge bl. a. den följden, att sammanslutningen icke kunde såsom parti verka vid val. Första lagutskottet vid 1940 års riksdag tillstyrkte i huvudsak det framlagda förslaget samt anförde bl. a. i fråga om de samhällsfarliga sammanslutningarna, att det vore uppenbart, att i ett allvarligt tidsläge behov kunde föreligga icke blott att ingripa mot enskilda medlemmar i en dylik förening, vilka gjort sig skyldiga till brottsliga handlingar, utan även att sätta sammanslutningen ur stånd att fortsätta sin verksamhet. En sammanslutning, som bedreve en för rikets säkerhet menlig verksamhet, kunde enligt utskottets mening icke hava något anspråk på att i ett dylikt tidsläge få under rättsordningens hägn fortsätta sin landsskadliga verksamhet. De medel för ingripande mot sammanslutningen, som närmast erbjödo sig, voro beslut om upplösning av densamma, förverkande av sammanslutningens egendom samt straff för den, som fortsatte sammanslutningens verksamhet. Utskottet anslöt sig till departementschefens ståndpunkt, när denne i propositionen uttalade, att han vid övervägande av skälen för och emot en förbudslagstiftning ansett en lagstiftning böra komma till stånd, som beredde möjlighet att när det i en kritisk situation prövades nödvändigt ingripa mot organisationer av det slag, varom här var fråga. Vid utskottets utlåtande hade bl. a. fogats en av tre utskottsledamöter avgiven reservation med hemställan, att propositionen icke måtte av riksdagen bifallas.
Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan.
I anslutning till nu berörda proposition hade i riksdagen väckts motioner, vari hemställts om utredning rörande viss komplettering av den genom propositionen framlagda lagen i syfte att domstolarna skulle tillerkännas rätt att, i samband med förbuds- eller upplösningsbeslut, till suspension eller avsättning döma befattningshavare i statens eller annan offentlig tjänst, vilka tillhörde dylika statsfientliga sammanslutningar. Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och riksdagens beslut avfattades i överensstämmelse härmed.
Vid samma riksdag hade ytterligare i anslutning till den kungl.
