Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/414

Den här sidan har korrekturlästs
6
Motioner i Första kammaren, Nr 186.

Nr 186.


Av herr Branting m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till rättegångsbalk.


Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 5 med förslag till rättegångsbalk få vi härmed framföra följande synpunkter och förslag.

1) Såsom en fundamental förutsättning för meddelande av rätt dom eller utslag i ett rättegångsärende måste givetvis anses, att sanningen i saken blir tillbörligen utredd och ådagalagd. Detta sker normaliter genom den av parten eller parterna förebragta bevisningen, vilken bl. a. kan fullgöras genom vittnesförhör. Men hur skall man få ett vittne att tala sanning och hur skall man veta, att vittnet verkligen efter bästa förstånd har sagt hela och fulla sanningen? Detta spörsmål har, som bekant, av rättsskipningen under tidernas lopp besvarats mycket olika. Metoderna för sanningens utletande genom hörande av vittnen ha sålunda utvecklat sig från de mest primitiva och brutala former fram, slutligen, emot tillvägagångssätt, som väsentligen beaktat, att vittnesutsagan under alla förhållanden framgår ur en stundom komplicerad psykologisk akt och att dess sanningshalt måste prövas medelst en härför lämpad, psykologiskt lagd förhörsmetod, baserad på omedelbara frågor och svar. I den svenska rättsutvecklingen har det dröjt ganska länge, innan man kommit fram till denna insikt. Man synes i stället väsentligen ha litat sig till en annan metod: vittnet skall hållas till sanningen genom den avlagda eden; det är hotet om menedsansvar, som ytterst skall föranleda vittnet att i målet vittna »allt han vet hänt och sant vara, så att han ingenting förtiger, tillägger eller förändrar».

Det synes klart, att man med denna utgångspunkt egentligen aldrig borde behöva fråga ett vittne om någonting, under förutsättning att vittnesmålet från början varit sammanhängande och uttömmande. Efter sin ed förutsättes vittnet avgiva ett i alla delar korrekt vittnesmål, och vad vittnet sålunda en gång har yttrat sig om, det ämnet anses därmed uttömt. En tendens att så stelt och formellt tolka vittnesförhörets procedur torde alltjämt leva kvar på sina håll. Det har också varit med denna utgångspunkt, som vittnesförhör hos oss ofta gått så till, att ett vittne — i stället för att direkt och med egna ord inför domstolen beskriva ett händelseförlopp — har fått beediga ett på förhand uppsatt polisförhörsprotokoll eller intyg. Normgivande har varit stadgandet i rättegångsbalken 17: 21, där det heter: »Ej må parten med tal och frågor vittnet hindra eller villa, medan det sin utsago gör: tarvas det, att sedan vidare fråga vittnet om någon omständighet; have domaren där makt till: stånde ock parterna fritt att genom domaren föreställa vittnet de spörsmål, som till saken rätteligen höra».